Monarkin och andra dråpligheter
Patricia Lorenzoni om Nina Hemmingssons nya seriealbum "Mina vackra ögon".
serier. ”Visste ni att jag har väldigt vackra ögon?” Så säger Nina Hemmingssons hålögda seriefigur när hon självsäkert raggar på lättklädda män på stranden. I själva verket tycks hon inte ha några ögon alls. Dessutom kan hon inte ta ett nej. Framför allt inte när grabbarna har så små badbrallor. Hon vet ju att de egentligen vill.
Nina Hemmingsson, kanske mest känd för sina enrutingar i Aftonbladet, har seglat upp som del av en hel våg djärva, feministiska serieskapare de senaste åren. Efter "Jag är din flickvän nu" och "Så jävla normal", är Mina vackra ögon hennes tredje egna album. Här går hon tillbaka till en mer traditionell serieform, med dråpliga dialoger framförda av ett antal stående figurer; den depressivt självupptagna kvinnan med de tomma ögonen, den klämkäcka blondinen som alltid har en floskel till hands, den präktige pojkvännen som alltid säger ”lilla gumman”, de två gamla tanterna som mest bara vill prata om rått och otyglat sex.
Här finns också ”Prinsessan och gemålen”, ett antal fyrrutingar som hejdlöst driver med monarkin och dess strävan efter folklighet. Dessutom har ett antal teckningar sprängts in; ödsliga landskap med flygande tefat, brinnande hus och nakna träd. Ibland skymtar i teckningarna något slags frihet fram, men det är en frihet som alltid tycks förutsätta ensamhet och aldrig gemenskap.
De antirojalistiska serierna är mycket roliga, men det är i enrutingarna och teckningarna det riktigt bränner till. Att läsa Nina Hemmingsson är en njutning, av det inte sällan plågsamma slaget. Dråpligheten i dialogerna paras med avgrundsdjup svärta. Kring könet och de otillfredsställda begären rör sig Hemmingsson som kring ett infekterat sår i vilket man bara måste rota, hur ont det än gör. Och nog gräver man alltid upp lite skit som verkligen behövde luftas. Eller, man håller i varje fall såret öppet.
Det handlar om kvinnlighet, om åldrande, om kroppens lust och om när viljan till omsorg om andra kollapsar mot det egna begäret. Kvinnan med det svarta håret och de tomma ögonen träder med sin självupptagna kåthet och sina orakade ben över alla gränser för sitt kön. Hon beter sig som en hel karl, ja, som ett riktigt svin. Så förkroppsligar hon en längtan att för en gångs skull få fläka upp sina lustar, frustrationer och sår, ogenerat och öppet. En kvinnlighetens dödssynd.
Det är nästan alltid mycket svart. Men medan jag bläddrar, glimtar plötsligt någonting annat till.
Bokens märkligaste teckning har också det kanske mest traditionella motivet. Den hålögda, hon för vilken varje mänsklig relation verkar skava så plågsamt, sitter nu rofyllt uppkrupen med ett sovande spädbarn i famnen. Kanske är det först i ordlösheten som det finns möjlighet till försoning.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus