En värld under motorvägen
Peter Fällmar Andersson ser Maja Hagerman lägga ett mästerligt pussel av skärvor, pilspetsar, fragment och skriver fram en globaliserad forntidshistoria.
Bildmaterial
I Valsgärde, en kulle vid Fyrisån några kilometer norr om Uppsala, ordnades båtgravarna. Farkosterna placerades som om de kommit farande längs ån och dragits upp på land.
Kam från Kyrsta 100–200 talet e.Kr., tillverkad av horn med geometriskt mönster i bården.
Guldtråd närmare två meter lång och omkring en millimeter tjock från Ryssgärdet. Det nordligaste guldföremål man funnit i landet från bronsåldern.
Försvunnen värld
Maja Hagerman
Norstedts
boken. Länge, längre än det går att begripa, ligger allt under vatten. Så reser sig landskapet. Det som nu kallas Uppland är det sista området på den enorma euroasiatiska landmassan som höjs ovanför vattenytan. När Sveriges östkust till slut blir synlig har människor levt i Skåne i flera tusen år. Snart paddlar folk till Upplands övärld i urholkade trädstammar. Snart kallar de det föränderliga landskapet sitt hem.
När man ska bygga E4:ans motorväg norr om Uppsala 7 000 år senare har havsbotten blivit till kullar. Där finner arkeologer spår av mänskligt liv medan de försöker föreställa sig en skärgård i skogen. Tanken svindlar.
Maja Hagerman, författaren och journalisten som prisats grundligt för böckerna “Spåren av kungens män” och “Det rena landet”, har skrivit en bok om den största arkeologiska utgrävningen i Sverige någonsin. Den som föregick E4-bygget. Här blir arkeologerna till CSI-hjältar, detektiver som på mirakulösa sätt finner ledtrådar om det förflutna. Hagerman ser hur de går skallgång efter spår över tusentals kvadratmeter, hur de gräver i ösregn medan motorvägsbyggarna flåsar dem i nacken, hur de klassificerar, knappar in i databaser, stöter och blöter och sedan skriver svårtydda tegelstenar för de närmast sörjande.
Försvunnen värld tillkom sedan man på Länsstyrelsen insett att det krävs nya ögon och en säker penna för att göra upptäckterna begripliga. Maja Hagerman fick uppdraget och utför här ett slags mästarprov. Av tusentals arkeologiska fragment, utkastade över årtusenden mellan stenålder och järnålder, lägger hon en mosaik över en dalgång. De första vi träffar är säljägare. Sedan slår sig människor ner i skyddande vikar inåt land för att föda upp boskap. Platserna heter saker som Kyrsta, Forsa och Ryssgärdet. Vi får se hur den senkomna men snabba landhöjningen förändrar landskapet, hur folk flyttar in och flyttar ut, bygger båtar och hus, ändrar livsstil, bygger om, importerar och låter sig influeras, handlar, skaffar sig specialkompetens, skapar begravningsritualer, målar älskande par på runstenar och någon gång ibland, tar sig en öl i solen.
Det handlar om samhällen som är mer komplexa och dynamiska än forskarna länge trott. Människor samarbetar, bygger stadiga hus och tar till sig impulser utifrån. Hövdingar kan ha rest från Norden till Medelhavet så tidigt som 1 800-1500 f Kr. E4-utgrävningarnas fynd placeras intill det aktuella forskningsläget kring forntiden. Hagerman plockar de bästa bitarna från svenska och utländska forskare och kastar sig ledigt mellan Ryssgärdet och romerska kejsare, mellan Kiviksgraven och Knossos. Om Stig Welinders ljuvliga första del i sviten om “Sveriges Historia” var svensk historia före Sverige så är det här en globaliserad bygdehistoria. Forntiden i en liten dalgång. Berättelsen blir också en prequel till den mest skrivna storyn om "svensk" forntid, den om Gamla Uppsala och dess gravhögar.
Maja Hagerman associerar vitt och brett, blandar nu och då. Det kan handla om Ridley Scotts “Gladiator” eller om en utställning i Venedig som utmålar alla forntida nordbor som barbarer. Det är hela tiden enträgen, lekfull folkbildning. Med enkel ko-matematik får Hagerman en nutida asfaltsunge att fatta varför de första bönderna avgudade sitt nötboskap. En ko blir så tidigt könsmogen att hon kan bli till en boskapshjord på 80 djur över 15 år. Det blir mycket mat det.
Här och var blir det en övning i tankeläsning. Det handlar om att finna en kantstött pilspets, men också om att kunna föreställa sig hela pilen, bågen, den skytt som håller i vapnet och det djur som jagas, och helst vilka som sedan äter djuret och vad de tänker medan de gör det. Fotografen Claes Gabrielsons bilder, som utmärks av tomrum där man kan placera och föreställa sig dessa okända människor, förstärker känslan av närhet.
“Under den mörkgrå asfalten, bakom putsade fasader och där gatubelysningen står i givakt i raka rader, finns mönster av vägar kvar som ordnats för länge sedan. Ett arv från dem som började bygga i landskapet”, skriver Maja Hagerman vackert i epilogen om hur det som varit gömmer sig under motorvägarna.
Nu rullar gummidäcken över asfalten mellan Uppsala och Tierp. Åtta mil väg skär rakt genom de miljöer som fått liv i den här boken. Skruva ner ljudet på bilradion om du passerar. En klädsam vördnad anbefalles.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus