Levande historia i Georg Kleins essäsamling
Carina Waern om Georg Kleins essäsamling "Jag återvänder aldrig".
Bildmaterial
Jag återvänder aldrig
Georg Klein
Albert Bonniers Förlag
Boken. ”Du äger bara det du har i ditt huvud” är ett yttrande fällt av en judisk förälder till sitt barn. En hållning som enligt författaren och cancerforskaren Georg Klein är nyckeln till de judiska framgångarna i konst, musik, vetenskap, litteratur och – får man förmoda – olika affärsverksamheter.
Efter 2 000 års förföljelser, är den egna hjärnverksamheten den enda säkra faktorn.
Den judiska frågan, den ungerska erfarenheten kontra den svenska och den moderna biologins och naturvetenskapens framsteg i kampen mot vidskepelse (läs: religion) är Kleins stående tema i sammanlagt nio böcker sedan debuten 1984 vid femtionio års ålder med den självbiografiska berättelsen ” … i stället för hemland”.
Där berättar Klein hur han som jude lyckades undgå deportering i Budapest 1944 då nazisterna under loppet av några månader lyckades ha ihjäl en halv miljon ungerska judar. Efter Sovjets inmarsch lyckades han fly till Sverige 1947.
Den idag utkomna, tionde boken Jag återvänder aldrig är ytterligare ett inlägg i en aldrig avslutad diskussion om rasismens rötter och människans inneboende ondska eller godhet. Klein har ju också som en envis ateist blivit belönad av förbundet Humanisterna.
Nog kan man lugnt säga att Klein har en betydligt mer pessimistisk människosyn än exempelvis Lasse Berg som i sin senaste Kalaharibok låter de jordiska ägodelarna i en bofast jordbrukartillvaro korrumpera människan.
Ondskan finns här och nu mitt ibland oss; som den etniska rensningen på Balkan under 90-talet som Ratko Mladic, nu äntligen i Haag, var en av de huvudansvariga för, som folkmordet i Rwanda på 90-talet där 800 000 tutsier dödades inom loppet av tre månader, vilket sanktionerades av en kristdemokratisk regering.
Ett annat aktuellt fenomen är de främlingsfientliga partiernas frammarsch i Danmark, Sverige och nu också i Finland. Klein diskuterar särskilt Jobbik, ett högernationalistiskt parti i Ungern med rötterna i pilkorsarna, de ungerska stödförbanden till nazisterna under Förintelsen.
Faktum var, menar Klein, att ingen deportation gick så snabbt och effektivt att genomföra som den ungerska och det var givetvis för att det fanns ungrare i ledande positioner som engagerade sig aktiv i deporteringen av judarna. De ideologiska ättlingarna till dessa personer är fortfarande i hög grad verksamma i Ungern.
I ett av de intressantaste kapitlen polemiserar Klein mot Hannah Arendt då han tar upp tar upp olika forskares rapporter om Adolf Eichmann.
Arendt, som var filosof och sociolog, såg i Eichmann en person som alla andra, någon som begick vedervärdiga brott på grund av yttre omständigheter, ”den banala ondskan”.
Klein har funnit forskningsrapporter från två välmeriterade forskare i psykologi som tvärtom visar att Eichmann hade ett extremt stört psyke, i likhet med andra seriemördare var han en kallhamrad psykopat. Laglösa tillstånd i krig ger sådana personligheter fritt spelrum.
Klein ägnar en essä åt Reszö Kasztner, som var ungrare och jude och något av en ungersk Raoul Wallenberg, men Kasztner gick om möjligt ett än mer tragiskt öde till mötes.
Trots att han med enorma självuppoffringar visade ett mycket stort mod och lyckade rädda uppåt 2 000 judar på egen hand blev han mördad av sina egna i Israel – anklagad för kollaboration med nazisterna.
Miljardären Georg Soros är en av de som ansåg att Kasztner var en förrädare, vilket Klein bittert får erfara vid en lunch på femte avenyn i New York: "Vad jag inte vetat tidigare att många judar i Israel såg – eller ser – med förakt på Förintelsens offer, som att de genom dumhet och naivitet själva vandrade rätt in i döden."
Klein tar också upp det judiska självhatet hos ledande judiska personer som Karl Kraus och Ludwig Wittgenstein som vurmade för det judiska, antisemitiska (!) geniet Otto Weininger. Och i essän ”Homo homini lupus” (människan är människans varg) diskuterar Klein vad som egentligen gjorde kejsar Nero, som dyrkade de sköna konsterna, så ondskefull?
Ett av svaren som Klein ger är att han var ond för att han kunde, för att han i en viss mening lät sin konstnärliga fantasi löpa amok, som geniet som anser att det kan ställa sig över lagen, för att ingen satte stopp för honom, för att det inte fanns några samhälleliga sanktionsmöjligheter mot envåldshärskarens brutalitet mot det egna folket.
I det perspektivet måste man betrakta FN:s beslut om att sätta stopp för Ghaddafis brutalitet mot det egna folket som ett civilisatoriskt framsteg (men hur skyddas folken i Jemen, Syrien och andra ställen där världssamfundet kanske har egna intressen att skydda?)
Hursomhelst, även de som tycker att den judiska frågan är ett alltför genomplöjt ämne hittar mycket av intresse i Georg Kleins essäsamling.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus