Våta drömmar om vampyrer

Ann Lingebrandt om Katarina Harrison Lindberghs "Vampyrernas historia".

boken. Blek hy, mörka lockar, vassa tänder och en erotisk attraktionskraft lika intensiv som dess blodtörst. Den ljusskygge, aristokratiskt förfinade vampyren av idag är snarare en demonisk kvinnotjusare än en skräckens nosferatu. Så verkar vampyrfebern som lägrat sig över populärkulturen ha mer med våta drömmar än med nattliga maror att göra; blod, sex och rock'n’roll hellre än liklukt och dödliga fasor. Han har blivit vår favoritoutsider, en nattens bleke riddare som förför och förgör med en blick som låter ana melankoliska metafysiska grubblerier.

Var kommer han då ifrån, denne vackre blodsugare som bitit sig fast i vårt medvetande och med en odöds envishet fortsätter hemsöka film och litteratur? Ja, inte har den moderne vampyrädlingen så värst mycket med den klassiske greve Dracula att skaffa, och än mindre med den fruktade valakiske 1400-talsfurste som går under öknamnet Vlad Tepes, pålspetsaren. Istället härstammar han i så gott som rakt nedstigande led från – Lord Byron.

På vampyrens släktträd finns många grenar som kan väcka förvåning. I Vampyrernas historia gräver Katarina Harrison Lindbergh djupt i Draculas och hans ättlingars gravar och hittar rötter som sträcker sig i många olika riktningar. Hon tar grepp om såväl folktro som finkultur, porträtterar historiska personer som i efterhand iklätts vampyrskepnad och tar pulsen på de moderna sektliknande vampyrsällskap där vitpudrade individer med smak för svart sammet och spetsar utifrån ett andligt hopkok av new age och ockultism ägnar sig åt att suga energi, och ibland också människoblod, från omgivningen.

Det är riktigt god populärhistoria, underhållande och samtidigt lärorikt, lättläst och uppdaterat på forskningsfronten – fast ibland blir texten något stolpigt uppräknande och uppslagsregistret är minst sagt nyckfullt. Vi får lära oss om alla stadier i en död kropps förruttnelse, fladdermusens släktskap med de skönlitterära blodsugarna, Bockstensmannens eventuella vampyrkaraktär, de genuskodade relationerna mellan vampyrer och djur, samiska varulvar, banbrytande gayvampyrer, dekadenta vamper, skillnaden mellan humanvampyrer, zombievampyrer, alienvampyrer och sexuella vampyrer samt begreppet vampabee – vampyrwannabe.

Med stöd i senare tids forskning och traditionella folkliga föreställningar granskar Harrison Lindbergh myt efter myt – och det är inte få sådana som spunnits runt Draculas slängkappa. Att vampyrer inte tål solljus till exempel, utan bränns till aska, är en regel som får vampyrfansen att rasa om den bryts. Men den dödliga solallergin är en konvention som skapats av de otaliga Dracula-filmatiseringarna. Bram Stokers ursprungliga greve var nog så soltålig, men föredrog natten helt enkelt för att han var starkare då.

I den populära Twilight-serien görs stor sak av skillnaderna mellan varulvar och vampyrer – två släkten som sedan urminnes tider bekämpat varandra. I folkloren finns ingen sådan tydlig gräns utan de två varelserna flyter många gånger samman. Också Bram Stokers Dracula har fått låna egenskaper från varulvarna, med håriga handflator och sammanväxta ögonbryn. Överhuvudtaget finns inte många likheter mellan de historiska föreställningarna om vampyrer och populärkulturens bakåtslickade prototyp: om en rumänsk strigoi från 1500-talet eller en grekisk 1700-talsvrykolakas vaknade upp i vår tid och mötte sin förfinade avkomma skulle den knappast känna igen sig – och det beror inte bara på att den senare har moderna kläder och möjligtvis kör motorcykel.

De folkliga gengångare som pålades i sina gravar, halshöggs och brändes upp för att inte som halvruttnade döda demoner gå bärsärk bland de levande påminde mer om råbarkade zombier än om bleka aristokrater. Huggtänderna är en senare uppfinning – i folktraditionen är det långtifrån någon självklarhet att vampyrer livnär sig av blod, även om de gärna gnager på levande kroppar.

Tron på vampyrer sträcker sig långt tillbaka i historien. Lindberghs vampyrkrönika tar sin början redan i Mesopotamien, där man på kilskriftstavlor hittar denna besvärjande poesi:

Ingen dörr kan hålla dem ute,

Ingen regel kan få dem att vända,

Genom dörren glider de likt en orm,

Genom låset blåser de likt vinden

/…/

De är demoner uppfyllda av våld,

Oupphörligen drickande blod.

Nedkalla förbannelsen mot dem,

Så att de aldrig mer återvänder hit.

Skandinavien brukar anses ha en skral vampyrhistoria, fram tills John Ajvide Lindqvist planterade in en bitande varelse i Blackeberg. Men Harrison Lindbergh hittar misstänkta 1000-talsgravar, en återuppstånden Oden-dubbelgångare och bloddiande vättar, och ser en svensk vampyrlitteraturhistoria starta med Carl Jonas Love Almqvists ”Amorina” från 1822.

Själva ordet vampyr är belagt sedan medeltiden och uppkom i det slaviska språkområdet, men fick inte sitt genombrott förrän det importerades till Västeuropa på 1700-talet. Under detta sekel uppstod något av en vampyrboom, med vetenskapliga gravöppningar, forskningsrapporter och rafflande historier om vampyrfall som spreds i tidningarna. När skräckromantiken sköljde över Europa började berättelserna också ta skönlitterär form.

Så vad har nu den skönlockige brittiske poeten med allt det här att göra? Jo, en regnig kväll i vänners lag började Byron tota ihop en historia om en vampyr som det aldrig blev något av – det var för övrigt samma kväll som Mary Shelley uppfann Frankensteins monster. Med på historiestunden var även Byrons läkare och vän John Polidori. När en brytning mellan dem skedde tog Polidori 1819 litterär hämnd med novellen ”The Vampyre”, där Byron under täcknamnet lord Ruthven agerar mystisk och mordisk kvinnojägare. Den demoniskt sköne vampyren var född och blev en ögonblicklig succé. Och namnet Ruthven kom att bli så gott som synonymt med vampyr, precis som senare Dracula.

På 1820-talet rådde en veritabel vampyrfeber på teatrarna − där en vampyrmelodram sattes upp uppstod strax en rad spin off-versioner: omtolkningar, operetter, komedier, parodier. Några decennier senare satte en vampyr på scen knappast skräck i någon: han hade främst blivit en komisk figur. Tills Bram Stokers greve gjorde entré och skapade en ny vampyrvåg som för gott knuffade ner Ruthven i graven. Ja, i alla fall tills han under det sena 1900-talet kravlade upp igen med de tjusiga byronska lockarna i behåll.

Ingen nutida skepticism har förmått spika den slutgiltiga pålen i vampyrhjärtat. "En vampyrs bekännelse", "The Lost Boys", "Buffy the Vampire Slayer", "Twilight", "True Blood", "Låt den rätte komma in" – dagens biodukar och tv-tablåer ger besked om att vampyren är i högsta grad odöd, att han fortsätter suga och sälja. Hans tandgarnityr må ha förlorat en del av sin skärpa, och i sin nuvarande kommersiellt sexiga skepnad tjusar han mer än skräms, men ännu lär det dröja innan den förvandlingsbenägne blodsugaren kryper ned i sin kista för gott.

Ann Lingebrandt annlingebrandt@hotmail.com