Och allt var kött
Martin Tistedts nya roman "Världens världslighet" tar sin utgångspunkt i det berusande begäret. Och det är mycket vackert, tycker Mats Kolmisoppi.
Bildmaterial
Martin Tistedt skriver rusande, slirande och vackert.
Världens världslighet
Martin Tistedt
Vertigo
boken. Det är det enorma begäret, vid utplåningens gräns och bortom, som har tagit kontrollen i Martin Tistedts roman Världens världslighet. Ett begär och en lust som redan i titeln visar att berättaren underkastar sig det karnevaliskt uppsluppna och låter det få fritt tillträde. Det är ett språk lätt att berusas av, med ett aldrig sinande flöde av hyperboler och allitterationer. Här finns långa stycken skrivna enbart med versaler, mening efter mening som avslutas med utropstecken. Det är orgiastiskt, vällustigt, roligt, sårigt och sorgligt på samma gång.
Framförallt är det ett språk som övertygande skriver fram sin egen poetik. Romanen går in i det högstämda, bryter med den lågmälda svenska samtidsprosan och rusar, slirar, hoppar på ett motståndslöst och fettigt sätt från den ena situationen till den andra. Det innebär nu inte att romanen i sig är motståndslös. Där andra författare genom att begränsa språket och undvika överdrifter gestaltar och mejslar fram svårdefinierbara och konfliktfyllda ögonblick, ja – skriver litteratur helt enkelt – uppstår berättelsens lidande i "Världens världslighet" i relation till det ekvilibristiska och allomfattande. Här anas en berättare som villigt följer med, som gör allt för sitt språks utbredning, samtidigt som tårarna ibland rinner ner för kinderna.
Berättelsen då? Svensk stormaktstid. Soldater i fält. Trettioåriga kriget. Det handlar inte om det, men det är där romanen tar sin början. För att sedan svinga sig ut i världen. En soldat genomgår en metamorfos, förvandlas till två leoparder som var för sig vandrar genom historien och kontinenterna. De söker efter kärleken, knullet och den jagutplånande sammansmältningen. Det är omöjligt att återge allt, men på sina respektive resor hinner leoparderna avlyssna samtal mellan Charles Fourier och Thomas More, bevittna första världskriget i Ryssland, vara i Napoleons närhet, se Haiti födas som slavupprorens efterbörd, och inte minst – kåta upp sig när män och kvinnor i alla storlekar och former knullar som besatta. Småningom sammansmälter leoparderna igen – och förvandlas till en svensk kvinna som i sin nya ensamhet omedelbart går in i kärnfamiljen!
Hon flyttar till Stockholm. Hon gifter sig. Hon får barn.
Och därmed inträder ett annat tillstånd i romanen. Den koncentrerar sig på familjemedlemmarnas relationer. Den stannar kvar på en och samma plats. Och människornas lidande accelererar. De instängda föräldrarna och barnen vill ut i livet, men sitter av olika anledningar fast. Pappan suger därför om nätterna blod från den yngsta dottern. Mamman klamrar sig fast vid huskattens halspulsådra. En av döttrarna drar sig tillbaka till sitt rum eller till toaletten för att oupphörligen onanera, fullständigt ointresserad av sexualitet som ligger utanför henne själv.
Det är klart att här finns tydliga inslag av satir. När romanen befriar sig från kärnfamiljen och återgår till vanvettiga orgier och febrigt språk, gisslas världsledare och kändisar på löpande band. Men det vore ett misstag att se språket som en slöja, bakom vilken de "egentliga" händelserna utspelas.
Satiren, liksom alla andra tillstånd som uppfyller "Världens världslighet", föds i det framvällande och ostoppbara språket. Bilderna och liknelserna görs till kött. Allt medan Tistedts märkliga, skitiga och fina roman skriker ut sin längtan efter omvandling, revolution, utopi.
Det är mycket vackert.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus