Enfald om mångfald
Patricia Lorenzoni om nya numret av Axess.
Bildmaterial
Axess
Nr 5, 2011
tidskriften. Under det gångna året har mångkulturalismen dödförklarats så många gånger att det manar till viss misstänksamhet. Senast var det Nederländernas inrikesminister Piet Hein Donner som följde Angela Merkels, David Camerons och Nicholas Sarkozys exempel genom att ta avstånd från ”den mångkulturella samhällsmodellen”.
I temanumret ”Den enfaldiga mångkulturalismen” ger tidskriften Axess sin egen dödförklaring. Johan Lundberg skriver i ledaren om enklaver där alla förväntas tänka likadant. Mångkulturalismens vision är ”på kollisionskurs mot drömmen om ett mångkulturellt samhälle som förs framåt av att vi förändras och utvecklas genom långsamt verkande impulser från andra kulturer”. Vidare talar Andreas Johansson Heinö om att vi aldrig varit mångkulturella, Sara Mohammad kritiserar – med fog skall sägas – myndigheters oförmåga att ta utsatta flickors situation på allvar, och Svante Nordin diskuterar hur talet om migration historiskt förändrats. Dessutom finns en längre intervju med den franska debattören Caroline Fourest.
Men vem är egentligen mångkulturalisten? Lundberg talar om en kollektivism som förnekar individens handlingsmöjligheter. Ett drag mångkulturalismen sägs dela med feminismen, som enligt Lundberg antar att en man alltid agerar i syfte att stärka mäns position. Någon möjlighet att bryta mönstren gives icke.
Jag vet inte vad Lundberg tror motiverar feministers politiska engagemang, ty utifrån hans egen beskrivning blir det obegripligt. Om man inte trodde på förändring, varför skulle man framhärda? Jämförelsen mellan nidbildsfeminismen och mångkulturalismen säger dock en del om den retoriska strategin. Likt feminismen blir mångkulturalismen en halmdocka: man binder ihop den, utrustar den med allehanda hemska egenskaper och bränner den sedan under stort ståhej.
Bör då inte mångkulturalismen kritiseras? Jo, och det har länge gjorts. Inom postkoloniala studier formulerades tidig kritik av etnifiering och kulturalisering. Under 1990-talets första år vidareutvecklade flera svenska forskare och debattörer denna kritik för svenska förhållanden, bland dem sociologerna Aleksandra Ålund och Carl-Ulrik Schierup. Ålund och Schierup visade hur kultur och etnicitet fick förklara sociala skillnader och därmed dölja ekonomisk ojämlikhet, på samma sätt som en gång rasbegreppet gjort. Men denna kulturaliseringsprocess var också delvis ömsesidig. För den marginaliserade blev kulturen en skyddsmur att hålla upp mot en diskriminerande majoritet.
Mycket av det Ålund och Schierup skrev om på 1990-talet, förebådade vad vi ser i fattiga förorter idag. Ändå är detta perspektiv näst intill frånvarande i den politiska debatten.
Axess, liksom flera av mångkulturalismens dödgrävare, levererar en berättelse kliniskt ren från ekonomisk analys och dessutom historielös. Plötsligt är det omväxlande ”vänstern”, ”postkolonialismen” eller ”dekonstruktivistisk filosofi” som görs ansvarig för den förhatliga mångkulturalismen. Beror det på ohederlig historieskrivning eller ren okunskap?
Historielösheten yttrar sig på fler plan. Både idéhistorikern Nordin och statsvetaren Johansson Heinö berättar sagan om det homogena landet Sverige. Nordin dessutom med en retorik (”massiv invandring” från ”ytterst avlägsna kulturer”) påtagligt nära en sverigedemokratisk dito. Om Nordin mest verkar oroad över invandrarnas närvaro, tycks Johansson Heinös månande om att vi ska kunna leva samman i alla fall uppriktig. Men precis som Nordin, utgår han från ett Sverige som är både geografiskt och etniskt bestämt på förhand. ”Vi”, skriver han, ”har endast varit måttligt intresserade av dem. Det är därför endast med stora reservationer som Sverige kan betecknas mångkulturellt”.
Nu innefattar Sverige faktiskt både Haparanda, Bromma, Möllevången och mer därtill. Här finns platser som varit flerspråkiga och mångkulturella i generationer. Här finns ”finnmarker” och ”invandrarförorter”. Här finns områden som är så segregerade att ett barn kan växa upp och bara få höra svenska på gatan. Här finns en hel del mångfald. Och, som Axess illustrerar, en del enfald.
Johansson Heinö vill göra upp med idén att någon som är född i Beirut aldrig kan bli ”pursvensk”. Desto märkligare då att hela tilltalet i hans text förutsätter ett ”vi” som utesluter mig och många fler. Efter trettiosex år i Sverige har jag börjat finna detta slags återkommande enögdhet aningen tröttsam.
Axess mångkulturnummer är del av en europeisk trend. Stora delar av borgerligheten rör sig från socialliberalism mot en allt mer auktoritär ”liberalism med muskler”, för att använda David Camerons uttryck. Det etnifierade klassamhället förklaras med ”deras” ovilja att integreras, ungefär som fattigdom en gång förklarades med arbetarklassens rasegenskaper. Europeiska länder lagstiftar om vissa gruppers klädsel och för fram förslag om villkorade medborgarskap. Liberaler borde vara djupt oroade av denna utveckling. Axess föredrar att slåss mot halmdockor.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus