Räven, grävlingen och konsten
Jenny Maria Nilsson om Ernst Billgren och Jan Åmans bok "Den andra vägen".
Bildmaterial
Konstnärer med djurhuvud, Ernst Billgren och Jan Åman.
Den andra vägen
En bok om konsten att bygga luftslott samt om de ögonblick då det verkligen händer
Redaktörer Ernst Billgren och Jan Åman
Albert Bonniers Förlag
boken. Hos Ernst Billgren tycks tanke och handling vara ett. Han liksom bara gör saker, vilket är irriterande för dem av oss som kan tveka sönder varje projekt.
Han är konstnär men även film- och teveregissör och författare, bland annat till "Vad är konst" som jag var en av många att köpa.
Den boken la sig tidvis högst upp på bästsäljarlistan för, och det är också rätt irriterande, det han gör är oftast intressant.
Billgrens bidrag till antologin Den andra vägen, med bidrag av nitton konstnärer och curatorer, är egna dagboksanteckningar mellan 1980 och 2010, rapporter från dagar då han kom till insikt om angelägenheter.
3 januari 1980 klockan 19.30 förstår han efter att ha sett ett tv-program om flintyxor att ”… man inte ska underskatta kraften och funktionen i det meningslösa och oanvändbara.” Och det är väl så han arbetar, drivet men förutsättningslöst.
Annat var det i ett av hans tidigare liv då han gömde undan Kungsstenen, en legendarisk sten som kungen höll tal från på 1400-talet.
Nu undrar ni vad jag menar. Det var i det där fåniga programmet där kändisar gör resor till tidigare liv. Billgren mindes två liv som soldat och i ett av dem hade han gömt denna historiska sten och trots att jag inte tror på det så är det typiskt honom.
I sitt nuvarande liv är Billgren redaktör för "Den andra vägen" tillsammans med Jan Åman.
I presentationen spelar de rollen av grävling och räv och på omslagsbilden är de iklädda djurhuvuden – folk inom konstvärlden älskar att ha djurhuvuden på foton.
Åman har jag alltid betraktat som en slags europeisk konstmänniska, mer extravagant än den svenska arten.
Åmans essä heter "The trick is to see the tricks", vilket är ett citat från Joseph Brodsky som för Åman fick ”närmast profetiska dimensioner”.
För att förmå navigera i livet behöver du genomskåda det, tror jag han menar och det kan låta machiavelliskt men så fortsätter han in i ett James Joyce-citat: ”Jag vill inte längre tjäna det jag inte längre tror på”. Åman skriver alltså om livsstrategier och det är intressant.
Essäerna är författade av konstnärer och curatorer, men alla är inte bra. Särskilt några av curatorerna skriver oroande instrumentellt och trist. Boken är alltså en uppföljare till Vägen: en antologi om att göra bra konst som kom 1995, och medan den behandlade konstverket i sig så handlar den nu aktuella om vägen fram till verket.
Dan Wolgers helt korta text inleder antologin. För några år sedan såg jag hans utställning Magiska överraskningar där han byggt vackra små apparater av saker från ett gammalt förråd. De var förtjusande.
För kanske tio år sedan, i samband med Wolgers konst, insåg jag den ödesdigra förväxling av ”nyskapande” och ”egensinnig” som fanns i konstvärlden. Ett credo om att den bästa konsten måste vara nyskapande hade spritt sig. Det är ett löjligt krav, men bra konst måste komma ur en särskild sorts frihet som har med konstnärens självständighet och lojalitet mot verket att göra. I den självständigheten finns alltid en nyans av nyhet men det är inte det betydande. Wolgers text är precis så karakteristisk som hans konst. ”Jag rekommenderar ingen att göra som jag, det har varit mycket jobbigt” skriver han och han tycks alltigenom ärlig.
För i ärlighetens namn finns något som både slår sönder och helar och gör berättelsen gripbar. ”I vilket fall så kom jag till den här planeten totalt oönskad och oemottagen. Jag föddes av två idioter…” skriver konstnären Leif Elggren och han fortsätter att beskriva sitt liv med den ärligheten, som av sig självt genererar allvar.
Jan Håfströms "Fundamentet" är min favorit. Jag följer efter familjemedlemmar och läser högt för dem ur essän som inleds med att Håfström skymtar något gudomligt när han en natt i början av 70-talet kör bil mellan Märsta och Vallentuna.
”Som om jag alldeles oväntat fått en vink om ett större sammanhang där jag hör hemma. Som om den ensamhet och rädsla som alltid plågat mig var över.”
Poeten Rainer Maria Rilke sa att han bara vill vara med dem som känner till hemligheter, annars ensam – i den här boken känner några av författarna till hemligheter.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus