Febrigt innan genombrottet
Carina Waern läser Dostojevskijs nyutgivna roman "Värdinnan".
Värdinnan
Fjodor Dostojevskij
Översättning och efterord Bengt Samuelsson
Bakhåll
Utkommer i dag
boken. ”Feberaktig eller febril, (av latinets februs)” är det adjektiv jag hittar när jag letar efter en sammanfattande beteckning på Fjodor Dostojevskijs prosa; den som finns fullt utvecklad hos Raskolnikov i ”Brott och straff” eller hos furst Mysjkin i ”Idioten”.
Men redan i Dostojevskijs tredje roman Värdinnan – nu på svenska, först utgiven 1846 när Dostojevskij var tjugofem år – hittar man detta karakteristikum.
Bakom sig hade Dostojevskij den framgångsrika debuten samma år med ”Fattigt folk”, en kärlekshistoria i brevromanens form samt ”Dubbelgångaren”, en spöklik berättelse inspirerad av den gotiska genren och E T A Hoffman. För Bakhålls förlag är detta den åttonde av Dostojevskijs smärre skrifter som de återutger under 2000-talet.
Också ”Värdinnan”, på endast 119 sidor, är spöklik, med gastkramande sagoaktiga övertoner som ibland leder tankarna till H C Andersen.
En ung förläst man, själv kallar han sig vetenskapsman, vid namn Ordynov är i 1800-talets Sankt Petersburg på jakt efter ett nytt hyresrum eftersom han gamla hyresvärdinna plötsligt lämnat staden. Efter sin far har han ett litet arv att förfoga över.
Dostojevskij kallar honom flanör; han är en betraktare och åtminstone för tillfället ekonomiskt oberoende. I en kyrka blir han fascinerad av ett märkligt par – en ståtlig, åldrad men uppenbart sjuklig herre stödd vid en ung vacker, kvinna. Ordynov följer efter dem och lyckas strax hyra in sig i ett rum i deras lägenhet. Väl på plats drabbas han en svår feber(!) och i denna dvala inleder han ett förhållande relation med den unga kvinnan, Katerina, vars relation till den åldrade herren, Murin, är svårbestämbar – är hon hans dotter eller hans hustru?
Katerina berättar sitt livs historia för honom, ett smått osannolikt hopkok med de bägge föräldrarnas onda bråda död och hur Murin plötsligt uppenbarat sig som en ond – alternativt god – ande och enlevererat henne.
Den mystiske Murin, lär jag mig av Bengt Samuelssons förträffliga efterord, har en anknytning till gammaltroende ortodoxa, och han sägs kunna spå människors öden.
Hela triangeldramat i denna lägenhet är en svårbestämbar mix av magi, gudstro och antydda brott - såsom incest, eller blodskam, mellan Katerina och Murin.
Katerina kastas själv mellan ett slags desperat frigörelseförsök och ett hängivet fastklamrande vid sin make, far eller fångvaktare. Hon verkar förkroppsliga Stockholmssyndromet långt innan begreppet uppfanns på Norrmalmstorg 1973.
Till slut drar huvudpersonen Ordynov sig ur den märkliga triangeln, flyttar in hos en rekorderlig tysk hyresvärd där han ligger febersjuk i flera månader innan han tillfrisknar och finner att det gåtfulla paret försvunnit från staden.
Redan i sin debutroman ”Fattigt folk”, överger Dostojevskij den socialrealism han insupit hos exempelvis Balzac och Gogol, till förmån för en mer psykologisk, känslosam ”högre” form av realism och vars mångstämmighet som litteraturteoretikern och formalisten Bakhtin utforskat.
Är ”Värdinnan” då en bra bok?
Det ansåg inte den dåtida kritiken som gav Dostojevskij tummen ned.
Men det tycker jag; jag sträckläser en berättelse som innehåller fler kriminalgåtor än vad ett tiotal amerikanska thrillers på tv kan uppbåda.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus