Ljus i mörkret
Crister Enander om Kjell Johanssons nya roman "Det var inte jag".
Bildmaterial
Det var inte jag
Kjell Johansson
Weyler
boken. Det är som att gå på tunn is. Inget är säkert. Inget är tryggt. Hon förblir tvekande. Hon vågar inte lita på omgivningen. Hon vill så gärna, hon längtar, men tvivlen finns där ständigt. Såren sitter djupt.
Utåt tycks Eva klara sig förhållandevis bra. Hon arbetar som lärare på vuxengymnasiet. Hon har sin lägenhet på Södermannagatan.
Men under vissa perioder rivs den tunna hinnan sönder, den väv som skiljer verklighet från vanföreställningar, sanning från fantasi. Då mäktar inte Eva att stå emot sitt grymma och betungande arv och tvingas att lägga in sig på Långbro sjukhus, ”Dårhuset” om hon själv kallar det.
Är det enbart en impuls eller finns det en mer genomtänkt avsikt bakom Evas beslut att begära fram Barnavårdsnämndens akt rörande hennes familj och uppväxt? Vad är det hon söker i det förflutna?
Frågorna är många men var finns egentligen svaren? När modern dör åker hon – trots att hennes bror Einar försöker stoppa henne och benhårt vägrar att följa med – upp till faderns föräldrahem Skogstorp. Vad tror Eva att hon ska finna där?
Hela hennes liv är en härva av smärtsamma frågor.
Varför blev hennes bror Einar under en period omhändertagen och satt i fosterfamilj? Vem anmälde familjen den andra gången, inte den gången då hennes mormor skrev ett brev till myndigheterna och familjen lyckades klara sig genom att ljuga sig blå om att fadern inte drack och inte slog dem, utan den gången som ledde fram till Einars omhändertagande?
Kjell Johanssons nya roman Det var inte jag – som är ett återvändande till samma motiv som låg till grund för den omskakande och gripande trilogin vilken handlade om familjen som bodde i huset vid Flon – är ett porträtt av en kvinna som rör sig tätt intill sitt livs smärta och alla minnen av förnedring och tillkortakommanden.
Hon har svårt att orientera sig, svårt att finna framkomliga vägar i dagens vardag som till slut kanske kan leda bort från de tyngande gårdagarna.
Hon driver omkring. Hon sitter många timmar på Centralen. Hon väntar. Hon längtar ständigt efter ett annat liv, efter närhet och en passion som ska ge hennes liv mening, som ska skingra hennes mörker och bringa klarhet i hennes förvirring. Ett av kärlekens viktigaste villkor är tillit, en känsla som Eva har svårt att frambringa och ännu svårare att tro på hos andra. Hennes oro och djupa osäkerhet förvandlas lätt till hätsk misstänksamhet. Hon tvingas brottas med tankar om att hon kommer att svikas, att hon blir övergiven, att ingen kan älska henne. Uppväxtens utsatthet och utstötthet tränger upp likt giftiga gasbubblor i en dypöl i det vuxna medvetandet.
Den fråga som – oftast oartikulerad – alltid finns närvarande i hennes sökande är: Vem är jag? Och – som en given följd – hur blev jag till den jag är? Och skulden, den tunga och livskvävande skulden – vems är den?
Eva försöker att fly och stanna kvar på en och samma gång. Har hon börjat dricka igen? Och var går gränsen mellan vad hon inbillar sig och vad som verkligen händer. Kjell Johansson skildrar ett sammanbrott utan att luta sig mot en enda litterär schablon. Äktenhet i porträttet av Eva är överväldigande, påträngande, ja plågsamt närgången.
”Det var inte jag” är en skildring av vad som händer en människa när de inre skyddsvallarna rämnar, när det under åratal vidmakthållna försvaret gentemot de farligaste av frågor – de frågor som ifrågasätter själva existensen och livsmyterna – inte längre håller stånd.
Verkligheten rämnar. Andra krafter tar överhanden. Allt krackelerar och fram väller de vassaste och outhärdligaste av sanningar.
Kjell Johansson förmår skapa svart och tragisk magi på ett sätt han är ensam om i den svenska samtidslitteraturen, och i denna svärta lyckas han ändå – likt förbenat, på rent trots – sprida en gnista av hopp, ingjuta en varm och tröstande känsla av att människans värde är okränkbart.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus