Det onda med det goda

Jörgen Andersson läser antologin "Happy, happy – en bok om skilsmässa", och välkomnar det faktum att de vågar ge sig ut på detta minerade fält.

boken. Redan innan officiell utgivningsdatum har det blivit debatt om Happy, happy, en antologi under redaktörskap av Maria Sveland och Katarina Wennstam. Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller har publicerat en kritisk krönika och hon och Sveland har konfronterats i Aktuellt.

Vad det är som upprör?

Jo, att texterna i boken – skrivna av framträdande kvinnliga skribenter – säger att en skilsmässa kan vara en positiv och rent av befriande erfarenhet för kvinnor, och att även barn kan tjäna på att deras mammor blir gladare.

Reaktionerna kommer som ett brev på posten: textförfattarna tänker mer på sig själva och sitt eget självförverkligande än på barnen.

Hanne Kjöller men a r att en skilsmässa kan bli bra för alla, ”om familjen är tillräckligt dysfunktionell eller om det förekommer våld och missbruk ”, men ”om spydigheter är problemet måste väl lösningen vara att föräldrarna skärper sig”.

Skribenten Elise Claesson menar i en artikel på Newsmill att äktenskapet är en (politiskt motiverad?) revolt mot den feministiskt styrda ”statsindividualism”, som hellre ser att vi lever frånskiljda än i kärnfamilj och att ”Happy, happy” är en del av det feministiska etablissemangets försåtliga propaganda.

Claesson har rätt i att tvåsamheten och kärnfamiljen upplever en stark renässans som norm för hur vi bör leva.

En skilsmässa beskrivs därmed också ofta som först och främst ett misslyckande, och att det per automatik blir svårt för barnen som inte hela tiden har tillgång till båda sina föräldrar.

Det finns enunderliggande kritik, som går ut på att de par som skiljer sig inte gör det av rätt anledningar eller inte har ansträngt sig tillräckligt för att hålla sams.

Att säga att man mår bra efter en skilsmässa, och att man tagit beslutet för sin egen skull, är idag hett stoff i debatten.

Reaktionerna på ”Happy, happy” är i sig ett bevis på – tvärtemot vad Kjöller menar – att skilsmässa faktiskt är ett kontroversiellt och rent av tabubelagt ämne, i alla fall om man talar om det i positiva ordalag.

Med tanke på hur många människor som går igenom denna livskris – som det ju faktiskt innebär för de allra flesta – talas det förhållandevis lite om separationer. Liksom om det faktum att de vetenskapliga undersökningar som gjorts visar att många kvinnor mår bättre efter en skilsmässa än vad de gjorde under äktenskapet.

”Happy, happy” vågar närma sig detta minerade fält. Ofta är diskussionen om sådana här antologier mer intressanta än själva boken, men i det här fallet är det värt besväret att gå till källan.

Boken innehåller tio korta texter, skrivna av bland andra Mian Lodalen, Gudrun Schyman och Mari Jungstedt.

Några av dem, som Mari Ljungstedts "Tack mamma och pappa, för att ni skiljde er", handlar om de egna barndomsupplevelserna av en skilsmässa.

Några, kanske framför allt Maria Svelands egen, har något av nyfrälst förälskelse över att vara frånskiljd över sig.

Men författarna framstår långt ifrån som egofixerade elitfeminister. Visst finns det ibland – som i Gudrun Schymans och Katarina Wennstams texter – en koppling till de normativa och ekonomiska strukturer som gör att kvinnor dels upplever sitt handlingsutrymme kringskuret i en relation och dels gör att de tvekar att lämna den.

Men utgångspunkten är framför allt det dåliga samvete och de kluvna känslor som föregår skilsmässan, våndor som kommer av osäkerheten om vad som ska hända – ofta påeldad av omgivningens negativa reaktioner – och känslan av misslyckande.

Det som gör ”Happy, happy” annorlunda är att författarna också berättar om frihetskänslan och upptäckten att man faktiskt klarar mer än vad man trodde, som de upplevt efter separationen.

En stor brist, såväl i boken som i den efterföljande diskussionen, är frånvaron av den manliga berättelsen.

Studier som visar att kvinnor ofta mår bättre av en separation, brukar samtidigt visa att män mår sämre. Men finns det liknande, positiva manliga erfarenheter av skilsmässor? Hur ser de ut?

Redaktörerna menar att det varit svårt att hitta några män som höll kvalitén – frågan är hur mycket de letat.

Frågan om huruvida en separation är bra eller dålig för barnen är fel ställd. Det avgörande är förstås hur man tar sitt ansvar som föräldrar i och efter skilsmässan. Lika tokigt som att leva kvar i ett dåligt förhållande för barnens skull är det att skilja sig för deras skull. Om det finns en röd tråd genom texterna så är det att undvika att lägga skulden på barnen.

Mari Ljungstedt är tacksam mot sin mamma för att hon var tydlig med att det var hennes beslut att skilja sig från pappan, att det inte var Maris och hennes syskons fel att det blev så.

”Det viktiga”, skriver Ljungstedt, ”är att visa [barnen] att svårigheter existerar. /…/ Frågan är bara hur man hanterar motgångarna”.

Kanske är det, som Mia Skäringer skriver i "Det är 2011 och allt verkar inte så jävla uppfuckat ändå", dags att sluta prata om skilsmässan som om den vore ett ”kärnkraftverk som hade exploderat och att allt efteråt blivit lite missbildat. Som om det aldrig skulle gå att få ett friskt liv igen”. Så som det kändes för henne när hennes föräldrar skiljdes, för att alla sa att det var så.

Kanske borde vi istället hitta ett språk för att tala om separationer som en fas i livet många går igenom, tillsammans med sina barn, att det ofta gör ont men att det också kan komma något gott ur dem.

”Happy, happy” är ett bidrag till den språkutvecklingen.

Jörgen Andersson vantinge@telia.com