Flödande fakta och fri fiktion

Crister Enander hyllar Jan Guillous första del i romansviten "Brobyggarna" om 1900-talet.

boken. Nu när Jan Guillou har beslutat sig för att göra en verklig kraftansamling som författare så slipas de slöaste av knivar, då kavlas ärmarna upp på de mest finlemmade av armar och då vässas elakheterna hemma hos de annars alltid lika tamt försiktiga kritikerna. Ty sådan är medielogiken.

Jan Guillou ska man, med ryggmärgsreflexen och utan att låta tankarna passera hjärnan, tycka illa om. Framför allt ska man, såsom en i ledet av välinrättad och åsiktsvattenkammad trotjänare, i varje läge passa på att fördöma hans förmåga att skriva.

Så har det varit så länge jag kan minnas. Man får inte tycka att det som Jan Guillou presterar som skönlitterär författare är bra. Det hela – själva den tröttsamma mekaniken – är med andra ord oerhört tramsig och, ja … tröttsam, mycket tröttsam.

”Brobyggarna” heter första delen i Guillous nya romansvit som han valt att ge samlingsnamnet ”Det stora århundradet”. Hur många delar det ska bli när de många trådarna och de tre bröderna har nått allt längre i sina strävanden är ännu inte bestämt.

Men sviten ska – såvitt jag förstår – gestalta hela förra seklet från den trevande början då optimismen och framtidstron ännu levde och ta sig fram över två hänsynslösa krig som förvandlade Europa till ett stort slagfält och även sargade dess innersta, själva själen.

Död och kärlek, dramatiska förvecklingar och motgångar, framgångar och ständiga nederlag som ska övervinnas och bemästras – inslagen i Guillous sekelkrönika är de klassiska för andra brett upplagda äventyrsskildringar. Vi känner alla igen dem från de stora berättelserna.

I upptakten försvinner fadern och farbrodern ute till havs utanför den vindpinade lilla ön Osterøya där familjen lever, en bit utanför Bergen. De tre bröderna – Lauritz, Oscar och Sverre – står i ett slag utan försörjning, utan framtid. De måste klara livhanken själva – de är tolv, elva och tio år gamla. Deras första arbete blir att gå som lärlingar på ett repslageri inne i Bergen. Där lägger sonen till ägaren märke till de tre brödernas ovanliga tekniska begåvning. Och Christian Cambell Andersen beslutar sig för att hjälpa bröderna Lauritzen.

Det är på så sätt de hamnar nere i Dresden, närmare bestämt på Technische Hochschule, en av Europas ledande tekniska skolor. De utbildar sig till Diplomingenjörer och året är då 1901.

Tanken är att de sedan ska återvända till Bergen för att återgälda den skuld de står i till stadens ledande män. De ska bygga järnvägen, konstruera alla broarna över de djupa fjordarna, som äntligen ska förbinda Bergen med huvudstaden Kristiania (som Oslo hette fram till 1925).

Men kärleken kommer emellan. Oscar Lauritzen har handlöst fallit för vad han tror är en fattig spansk kvinna vid namn Maria Teresa, men som visar sig heta Judith Kreissler och är från Posen, och som då det uppdagas redan har lyckats lura av honom tusen mark och flytt fältet. (Att Judith är judinna till börden antyder att hon kommer att dyka upp igen i nästa roman). Oscars känsla av skam är stor, ja överväldigande. Han står inte ut. Han flyr – till de östra delarna av Afrika. Där arbetar han med att dra 236 kilometer järnväg från Tanganyika till Dar es-Salaam.

Det är bara Lauritz Lauritzen som står fast vid löftet som bröderna avgav. Han återvänder hem för att bygga järnvägen till Kristiania. Även han bär på en tung hjärtesorg. Han har mött Ingeborg von Freital, men hennes högadlige far försöker sätta käppar i hjulet. Den unge ingenjören måste före giftermålet skapa en tryggad tillvaro åt hans dotter. Guillou låter merparten av Lauritz historia berättas av Ingeborg. Hon när själv en stark dröm: att få bli läkare. Och utan minsta ansats till tvekan får hon stöd av Lauritz – som till och med mutar professorskollegiet – och kan efter en hel del motgångar inleda sina medicinstudier i Kristiania.

I denna första del låter Jan Guillou två av bröderna stå i centrum – Lauritz och Oscar. Den tredje och yngsta brodern Sverre får inget större utrymme. Guillou sparar uppenbarligen hans strapatser och – misstänker jag – motgångar i London dit han hals över huvud flyr nästan samtidigt som Oscar ger sig av till Afrika. Sverre Lauritzen är homosexuell – ”pederast”, med tidens ord – och djupt förälskad i en ”Lord S”.

Genom Oscars öden och äventyr i Östafrika ger Guillou den brutala västeuropeiska kolonialismen ett förrädiskt mänskligt ansikte. Mörkrets hjärta slår likväl sina grymma obönhörliga slag. Rovdriften, misshandeln, förtrycket, exploateringen och den skoningslösa behandlingen av befolkningen skildras genom en viss aningslöshet och skapar därigenom desto större effekt. Ingen kan undgå att få blod på händerna, och Oscar skaffar sig snart en lukrativ extrainkomst som elefantjägare.

När ”Brobyggarna”, efter sexhundra oavbrutet fängslande och av inte så lite framtidstro sjungande sidor, når sitt slut drar det ihop sig – som ett omen, ett ont varsel – till andra världskrigets utbrott.

De två bröderna är med sin bakgrund och sina studieår i Dresden vänligt inställda till Tyskland och har på olika sätt dragit sin del av bördan under det första kriget.

Jan Guillou har aldrig skrivit bättre, även om jag personligen saknar den psykologiska intensiteten i ”Ondskan”. Språket är som alltid hos Guillou effektivt och han låter utan större krumbukter dramatiken stegras för att nå sina händelsesprakande höjdpunkter, men denna gång är stilen stramare, orden valda med större omsorg än i romanerna om Hamilton och Riddare Arn.

Jan Guillou balanserar skickligt på den tunna linjen mellan seriösa intentioner och bevarat underhållningsvärde.

Folkbildande och underhållande, lärorikt och rafflande, starkt civilisationskritiskt och ändå en roman befolkad av gestalter med drömmar och visioner som styvnackat lever vidare – det är en utomordentlig kombination som gör ”Brobyggarna” till en bok med ett värde långt utanför dess dramatik, som höjer den över många äventyrsromaner.

Uttryckt på annat sätt: Jan Guillou är ofantligt mycket bättre än till exempel Ernst Brunner då denne framträder i svulstiga skepnader som Karl XII eller Anckarström, men Guillou når inte upp till exempelvis den nivå där Carola Hansson förmår fånga och psykologiskt skildra de mest gäckande av gestalter.

Kanske beskriver man bäst och ärligast Jan Guillous nya spännande och lärorika roman som en korsning mellan Herman Wouk – som bland annat skrev ”Krigets vindar” – och Vilhelm Moberg.

Jag är hur som helst mycket förtjust i denna beundransvärda romansatsning och dess raffinerade blandning av fakta och fiktion, denna i bästa mening folkbildande form av underhållning.

Crister Enander enander@kajen.com