Liv till varje pris

Gunnar Bergdahl om Mårten Blomqvists stora Bo Widerbergbiografi "Höggradigt jävla excentrisk".

boken. På väggen hemma i min Helsingborgslägenhet har jag ett foto på Bo Widerberg. Det tog fotografen Mikael Olsson en dag under filmfestivalen i Göteborg. Widerberg är på språng ut ur bilden, i rörelse. Själv står jag i bakgrunden.

Jag tycker mycket om den där bilden. Och jag tyckte mycket om att ha Bo Widerberg som gäst på festivalen. Hans specialitet under den första halvan av 90-talet var att ankomma i bil från Båstad som ersättare för någon kändis som tvingats att tacka nej i sista stund. Ett år var det som Stig Järrel Widerberg i högform invigde festivalutställningen "Hets" på Konstmuseet. Ett annat tog han Lasse Hallströms plats som föreläsare i konsten att regissera en film. Mitt foto togs då Widerberg tillsammans med sex unga filmare diskuterade nya visioner i svensk film på ett proppat seminarium 1996.

Bara ett drygt år senare var han borta. Widerberg dog 66 år gammal på förmiddagen den 1 maj 1997 på Ängelholms lasarett. Utanför samlades det socialdemokratiska första majtåget, mässingsorkestern spelade Internationalen när den förbannade cancern släckte Bo Widerbergs liv.

Jag minns att jag tyckte det blev så tyst. Inga braskande hyllningar, ingen stor diskussion om vad Bo Widerberg hade inneburit för svensk film. Inga stort uppslagna serier i svensk television. Ingenting av det som följde vid Bergmans bortgång för fyra år sedan. Hyllningarna klingade snabbt ut som tonerna från den där blåsorkestern.

Därför publicerade festivalen 1998 boken "Texter" (en samling av Widerbergs manuskript och filmtexter), körde hans filmer och hade glädjen att stå som premiärvärdar för Stefan Jarls sorgedokumentär "Liv till varje pris" som mirakulöst tillkom under ett knappt halvår.

Men sen blev det tyst igen. Tills nu.

Det är bland annat därför jag känner en djup tillfredställelse när jag håller Mårten Blomkvists imponerande biografi över Widerberg med den talande titeln Höggradigt jävla excentrisk i handen. Äntligen!

Det är en oerhört omfattande och detaljerad biografi Blomkvist har skrivit. Titeln är hämtad från Leif GW Persson som så sammanfattande sina intryck av Widerberg.

Strukturellt är biografin närmast kronologiskt helt rak. Blomkvist börjar med barndom och uppväxt i det fattiga Malmöhemmet med Arvid och Greta.

Här finns de första stegen på författarbanan, det första äktenskapet, de första publicerade böckerna och hans första närmande till filmen.

Helt sensationellt dokumenterar Blomkvist ett påbörjat samarbete på 50-talets slut mellan Ingmar Bergman och Widerberg. Tänk om en sådan allians hade skapats!

Ty när väl Widerberg lät intrycken av den franska vågens filmer glida samman i sin klassiska stridsskift "Visionen i svensk film" 1962 blev förstås Bergman huvudmålet för kritiken. Dalahästen!

Det är, kan man tycka i retrospektiv, en tragedi i meningen att det naturligtvis aldrig kan vara antingen eller på kulturens fält utan alltid måste vara både och. Och på 60-talet blev det just så. Medan Bergman systematiskt borrade vidare kan vi här följa framväxten och inspelningarna av Widerbergs första filmer "Barnvagnen" och mästerverket "Kvarteret Korpen", båda med 1963 som premiärår.

Blomkvist har talat med dussintals av skådespelare och medverkande. Och eftersom han har arbetat med denna biografi under många år finns här nya minnesbilder också från de som inte längre är med oss. Keve Hjelm, Harry Schein, Bergman förstås... Och naturligtvis också från de som gång efter annan stod vid hans sida när filmens produktionsvillkor och möjligheter skulle utmanas, Kalle Boman, i dag lärare på Filmhögskolan i Göteborg och Walle Bergendahl, nu pensionär.

Det är lika fascinerande som underhållande. Ty var det något som Widerberg var en fena på var det att formulera sig. Ständigt nya liknelser, nya metaforer för vad som skulle vara möjligt att göra med film och skådespelare. Bara man satte människan framför tekniken och sökte ljuset av det äkta i uttrycken. Dessa Widerberg-grepp: Som Tomas von Brömssen minns en besvärlig tagning under "Lust och fägring stor": "Tänk inte på vad du säger! Tänk på mig! Tänk på glass!" och där han aldrig varit med om något liknande; "Han var med oss så in i helvete i ögonblicket!"

Åh, dessa för inspelningsteknikerna plågsamma improvisationer: "Ni ska nog få besked i god tid. Minst en timme innan tagning", sa Widerberg när manuskriptet efterlystes. Men skådespelarna älskade det. Långa svindlande samtal medan tekniken fick vänta. Åh denna tanke att allt och lite till var möjligt. Här vittnar de alla, från Stellan Skarsgård till Roy Andersson, om det där speciella, det utmanande, det djärva för att inte säga galna, hos Widerberg.

Tyvärr blev det aldrig någon självbiografi av denne formuleringsmästare, men Blomkvist har haft tillgång till alla möjliga efterlämnade anteckningar och skisser. Därtill förefaller Widerbergs liv ständigt förlorat sig i privat kaos och ingen, inte ens Thommy Berggren eller Kalle Boman, kunde undvika perioder när Widerberg betraktade dem som svikare.

"Höggradigt jävla excentrisk" är i sin flödande detaljrikedom naturligtvis också en historik över den svenska filmens historia mellan 1963 och 1994, året då Widerbergs sista film äntligen var färdig.

"Lust och fägring stor" slog då en vacker tidsbåge tillbaka till "Kvarteret Korpen" med sina frysta slutbilder, sina levande Malmömiljöer och öppningarna för sina huvudpersoner att möta livet.

Som pelare i detta brovalv hann Widerberg med att utmana dramaturgin med "Kärlek 65", skapa en ny sorts färgfilmisk poesi i "Elvira Madigan", förnya och utmana den politiska filmen med "Ådalen 31" och "Joe Hill", lyfta den svenska kriminalfilmen mot internationella höjder med "Mannen på taket" och "Mannen från Mallorca".

Under läsningen grips jag grips av en nästan outhärdlig lust att se om filmerna som var resultaten av dessa tumultartade och våghalsiga inspelningar.

Den enda film jag omedelbart hittar i hyllan är "Mannen på taket". Och ja, det är precis så överlägset mycket bättre. Från första bildens komprimerade spänning, med musikens samspel med dramatiken, med masscener och amatörer, med en helt ny känsla för äkthet i spel och känsla och med Carl Gustaf Lindstedt som Martin Beck.

Att 2011 återse och oundvikligt jämföra denna livfulla attack på svensk filmtradition med dagens massproducerande dramafabriker är plågsamt.

Redan i förordets första mening berättar Blomkvist att hans relation till Widerberg var av en alldeles särskild sort. Han lever nämligen sedan 1977 med Nina Widerberg, Bos äldsta dotter.

Den kunskapen tar man med sig in i läsningen och den är förstås inte komplikationsfri. Hur ställa konstnärlig fanatism mot familjeansvar? Kan denna svärsonsposition vara en utsiktspost där saklighet går före eventuella kännbara personliga besvikelser i den allra närmaste relationen? Jag har själv naturligtvis inte den blekaste men själva tanken förföljer mig genom speglingen av decenniernas lopp.

Ty naturligtvis var Widerberg – som man förr skulle beskriva som lätt manodepressiv, ett barn av sin tids konstnärsmyter, och numera bipolär i sin ständiga hetsjakt undan inre demoner och yttre fordringsägare – inte den mest närvarande fadern. Han var ju fullt upptagen med sina projekt, sina inspelningar, sina teateruppsättningar, sina storslagna framtidsprojekt, sina nya kvinnor, sitt eget sökande i en föränderlig tid.

Trots bokens alla fakta, alla berättelser, alla detaljer, trots alla dessa människors minnen och historier förblir Widerberg något av en gåta. Det är nästan som om han döljs bakom en skog av dokumenterade händelser. Denne energisprakande gränslöse person utan spärrar. En intuitiv konstnär besatt av jakten på verkligt liv i den svenska film han såg som förlorad i studiobyggen och konstruktioner.

Som så ofta med de där gränslösa konstnärerna önskar vi att de hade haft lite mer ordning på torpet. Men till vilket pris? Liv till varje pris, var som sagt vännen Stefan Jarls sammanfattning.

Widerberg i dag blir en uppfordrande anakronism, en fullständig omöjlighet för dagens svenska filmvärld. Vem skulle öppna dörren på Filminstitut och regionala filmfonder för en ung Widerberg 2011? En som ställer Konsten framför Kostnaden. Som vill ha allt och lite till för att åstadkomma något vi aldrig sett förut. Som inte kompromissar och därför ber finansiärer att fara dit pepparn och skitfilmerna växer om de skulle brista i förtroende och ha synpunkter på ett icke-existerande manuskript eller på pengarnas användning.

Vi saknar ständigt, som vi alla vet, fortfarande Widerbergs levande visioner i svensk film trots att Cinemateket i Malmö nu visar Widerbergs filmer och Lilla Filmfestivalen i Båstad lever och frodas.

Den svenska filmens produktionsklimat är kallt och kommersiellt. Men den eviga, dagliga kampen om den konstnärliga friheten fortsätter förstås. Så lever Widerberg. Som en tanke, som en omöjlig möjlighet.

Senast denna sommar var jag förbi och nallade ett krusbär från graven där Bo Widerberg vilar mellan lantbrukarna Pettersson och Jakobsson på kyrkogården i Båstad.

Regnet föll, det smakade lite bittert och det stora vemodet rullade in.

Gunnar Bergdahl gunnar.bergdahl@hd.se042-489 90 06