GW och hans värld
Gunnar Bergdahl har läst Leif GW Perssons självbiografi "Gustavs grabb".
Bildmaterial
Den svenske författaren och kriminologen Leif GW Persson.
Gustavs grabb
Berättelsen om min klassresa
Leif GW Persson
Albert Bonniers Förlag
Utkommer i dag
boken. Den första hälften av Leif GW Perssons hårdlanserade självbiografi Gustavs grabb är riktigt bra.
Han kan ju skriva professorn, inte tu tal om den saken. Visserligen infinner sig en del funderingar allt eftersom inför bokens allra första mening och undertitel "Berättelsen om min klassresa".
Pappa Persson är förvisso en hantverkare och byggnadsarbetare men det är knappast en rapport från klättringen ur en skurhink vi får oss till del. En affärsklippare till morfar med ekonomiska resurser och en inbillningssjuk mamma som samlar beslagtagna miljoner på kistbotten...
Nej, grabben som kallades för Willy Vingmutter i skolan och vars pappa hette Gustav åkte mer en tidsresa än en klassresa.
Hur stort gods GW Persson än äger i dag och oavsett antalet miljoner på bankkontot och professorstitlar. Överklass blir han aldrig. Det utanförskapet löser inte ens de oändliga framgångarna.
Han tillhör snarare det nya mediesamhällets adel. En tevekändis. Alltid beredd med lakoniska pratminus oavsett ämne. En mediernas kriminalfurste som från dess insida har lärt sig mekaniken. Grabbarnas grabb! Snacka om varumärke. GW har blivit en slags nationalkaraktär med osviklig känsla för sin egen stil.
Jag tänkte på det under Bokmässan där han framträdde på diverse seminarier och ständigt möttes av applåder när han på sitt släpiga underhållande vis talade om än det ena än det andra. Han andades rosslande i mikrofonen och nämnde döden. Det tyckte publiken var kul. Han är ju framgången personifierad. Själv påstår han att han slog mässrekord i signeringar. Kanske det.
Streetsmart är och var han. Även som liten kille på det första sommarjobbet. Men det förefaller hans affärsinriktade morfar också ha varit om vi nu ska tro på den här verklighetssagan.
Och stuga i Bohuslän blev det. Och skolgång på Norra Real på fina Östermalm. Visserligen bodde familjen Persson på fel sida Odengatan, men knappast i något materiellt armod.
I "Gustavs grabb" stiger hans barndom och uppväxt emot oss. Persson skriver i sin vanliga stil men här ångar sidorna av levande minnen, av dofter och händelser, av bittra nederlag och stormande längtan.
Det blir framförallt ett kärleksfullt porträtt av pappa Gustav, den hedervärde Arbetaren. Med stora händer och ett mjukt sinne. Och ett sataniskt dito av en mor som aldrig tänkte på något annat eller någon annan än sig själv. Så långt är allt gott och väl. Engagerande, gripande.
Men efter ungefär halva boken blir förvandlas den till en rapsodisk skildring av decennierna som följde. Och repetitiv. Här återkommer gång efter annan uttryck och situationer som med fördel hade kunnat redigerats ner.
Det är naturligtvis underhållande för någon, som i likhet med undertecknad anser att GW:s deckare håller yppersta internationella klass, att i denna "sannhistoria" hitta nycklar och kopplingar till mycket av det som gör Lars Martin Johansson – polisen som kan se runt hörn – och hans kollegor till oumbärliga följeslagare genom de samtidskommenterande romanerna.
Här finns jakten, det norrländska, synen på polisen, på brott och straff, här finns uttryck och grepp som Persson använt i bygget av sina gestalter. Det är som om Johansson och Jarnebring skulle kunna dyka upp på span också på den här skildringens verklighetsnivå utan att man reagerade. Alltså, det blir ibland lite som att läsa någon av de där lysande polishistorierna.
Dessa utmärks alla av en ytterst genomtänkt intrig. De är alla byggda som hus med bärande berättelsekonstruktioner. Läs bara hans senaste "Den döende detektiven" och se hur skickligt trådar som sträcker ända tillbaka till debuten med "Grisfesten" 1978 tvinnas samman.
Desto mer förunderligt är det då att "Gustavs grabb" blir så splittrad. Här finns till exempel ett mer än 50 sidor långt avsnitt om Geijeraffären 1978. Kul att läsa i och för sig i sin bittra tillbakablick där särskilt Peter Bratt får sina fiskar varma. Men den långa detaljerade skildringen bryter mot de levande impressionistiska barndomsminnena.
Så sups det lite (läs mycket!) på krogen, så gifter man sig,så föds det barn, så bryter man benet under jakt, så skriver man 10 000 sidor till, så skiljer man sig, så säljer man en satans massa böcker, så blir man tjock och gammal och framgångsrik med världens vackraste skrivplats i det egna herresätet.
Mycket har gått Gustavs grabb i händerna.
Han är osedvanligt begåvad. Ett riktigt snille. Vi håller alla med dig Leif!
Men just genren självbiografi är inte bästa grenen.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus