Litterär självhjälp
Ann Lingebrandt är kluven inför Sara Mannheimers nya bok "Handlingen".
Bildmaterial
Handlingen
Sara Mannheimer
Wahlström & Widstrand
Utkommer i dag
boken. Att slå igen en bok och inte riktigt vara klok på vad man läst behöver inte alltid vara ett dåligt betyg.
Sara Mannheimers nya bok gör mig genuint osäker. Är Handlingen en originell, charmig och egensinnig essä om konsten att läsa?
Eller en krängande, lite tillkrånglad och delvis misslyckad roman?
Svaret kan förstås finnas någonstans däremellan.
Förlaget har i alla fall, som för säkerhets skull, tryckt ”roman” stort på själva omslaget.
Den dubbeltydiga titeln ger vid handen att det är en berättelse som till stora delar handlar om sig själv, och framförallt kretsar den kring det svåra med att närma sig orden, låta sig uppslukas av litteraturen och bena ut gränserna mellan verklighet och fiktion.
Det gäller att skapa sig en handling i livet, en yttre såväl som en inre.
I Mannheimers hyllade debutroman ”Reglerna” ställde en kvinna upp en strikt samling stadgar för sig själv, tio motsägelsefulla budord, och underkastade sig en järnhård anorektisk disciplin med målet att ”skapa skapelsen levande”.
Med tvångsneurosen som form blev det till en finurlig allegori över kroppskontroll och existentiellt kaos.
Huvudpersonen i ”Handlingen” har många likheter med debutens reglerade hjältinna, ja, hon kallar till exempel köket för Lagrutan, en yta där var sak har sin plats och allt går jämnt upp.
Och avsikten, att komma åt tillvarons kärna, att öppna sig för livet, är i grunden densamma – metoden en annan.
Denna gång har berättaren bestämt sig för att odla sittfläsket och låta hullet växa i takt med lärdomen: ”I Hemmet ska jag bli fet, bli mer av allt, mer människa, mer kropp, mer minne.”
Projektet är att ge sig i kast med det stora ärvda biblioteket, fördjupa sig, förädla sig och bli en person som förmår humma underförstått på rätt ställen. Med skräckfylld respekt står hon på tröskeln till ”Rummet med Ryggarna” och ängslas över hur hon ska börja i rätt ände och lära sig hantera böckerna frimodigt och glupskt.
I sin stora velighet griper sig huvudpersonen an Roland Barthes ”Litteraturens nollpunkt”, träffar kufarna på torgbänken som visar sig bättre bevandrade än hon i litteraturens skog, går med i en studiecirkel om de första berättelserna och drabbas av en stor sorg när möjligheten till ett nytt liv går förlorad.
Ångesten inför att närma sig den stora litteraturen skildrar Mannheimer med språklig underfundighet, fabelaktig stilisering och avig humor.
Det vimlar av funderingar och formuleringar att fröjdas över. Som ordlekarna med Hemmets olika funktioner, där det Inre Rummet beskrivs: ”Det hör man ju på namnet, att det kan vara svårt att nå, och i fysisk mening är det inte stort. Någon utomstående skulle kanske klassa det som en garderob eller klädkammare.”
Men någonstans i Barthes-utläggningarna hakar berättelsen upp sig, kommer av sig, flyter ut. Visserligen bidrar valet av den formspråksteoretiska ”Litteraturens nollpunkt” som främsta referens till den absurdistiska atmosfär som Mannheimer är så bra på, den lite torrt pedantiska och samtidigt smått utflippade tonen, besläktad med Magnus Florins byråkratiska minimalism.
Men krocken mellan generösa Barthes-citat och livskrisskildring är inte helt lyckad och senare delen av boken är nära att kantra under sitt förtvivlade sökande efter ett skrivande som kan leva upp till livet.
Kanske ska man helt enkelt läsa ”Handlingen” som en litterär självhjälpsbok?
Ja, i så fall en högst excentrisk sådan, utan några enkla lösningar och klämkäcka stolpar, men med en fin känsla för den mänskliga existensen som ”en liten suck i världshistoriesvalget”.
Inte minst är den en träffande skildring av våndan av att välja rätt bok för stunden i litteraturens gränslösa världshav.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus