Do Look Back!

Stig Hansén om Håkan Lahgers "Dylan - en kärlekshistoria".

Det börjar i det lika mytiska som mystiska Woodstock. Håkan Lahger, som är ett uppslagslexikon när det gäller svenskt och utländskt musikliv, färdas i klassiska musiktrakter. Här bodde Dylan, The Band och hur många stora som helst. Vägen kröker sig. Lahger är på väg, på vägen.

Och när Lahger färdas vidare in mot Dylans hjärta, så fortsätter allt slira. För skriver man om Dylan, och dessutom gör det med undertiteln En kärlekshistoria, krävs det omvägar. Kärleken är ju bökig. Men den är också högst översättningsbar, var och en kan tolka Dylan och kärleken till nästan vad som helst.

En rad här, en annan där – och så uppstår något tredje; det är inte så lätt att förklara, heller inte något man egentligen behöver förstå.

Jag gillar att färdas med Lahger bakom ratten, också när han är medpassagerare, som i Woodstock.

Han ger mig sitt liv i några vackra ögonblick, sina kärlekar i ännu vackrare nedslag. Han ger mig också andras kärlek, andra som snackar om vad Dylan är och vad han var och vad han kanske blir.

Lahger undviker en del av de vanliga som brukar ha mycket att säga om Dylan – typ Mikael Wiehe – och snackar i stället med till exempel Ola Magnell, som var inne i Dylanvärlden men numera backat ut ur den.

Och han möter, i denna vanligtvis så manliga värld, också Marie Nyreröd som ägnat en hel del arbetstid åt det som kallas det manliga geniet.

Och han lyssnarpå mindre kända, som känner mycket (in)för Dylan, och som gärna snackar om det även när orden halkar, och som ger bilder från Dylans liv, av Dylans liv, med Dylans liv. Och mitt i spänningen möter vi den ryske Dylan, den döde Vladimir Vysotskij.

Snackandet fortsätter också när det är för sent för allt och den långa vida färden fortsätter runt världen: det mesta är vidöppet och korsdraget gör att barndoms- och vuxenhistorierna lever samtidigt som de far i väg.

Det är ett prövande av vingar, också till exempel när Lahger vandrar i söndergångna kvarter där Dylan levt och verkat, som Greenwich Village i New York City.

Lahger ser det som han ser, väger det i handen, smuttar på det, och ser till att gå vidare.

Denna kärlekshistoria – ”var och en är förlorad i sin egen förlorade kärlek” – är alltså i mycket en berättelse som litar på läsaren, som ger tillräckligt mycket bakgrund och stapelvaror för den som inte kan så mycket, och som sedan hänger i luften, så som kärlekshistorier ibland gör.

Älskar. Älskar inte. Älskar. Älskar inte.

Jag tycker om den ömsinta tonen, inte minst för att Lahger låter oss berätta vidare, vi som har något slags allmän relation till Dylan, och vi får också lyssna på dem som intresserar sig för orden, konsonanterna, vokalerna, beatniken, poesin, som Gunnar Harding; han poängterar Dylans roll som ”brygga” – bryggorna är, säger Harding, de som kan ta med läsaren eller lyssnaren in i något annat, ”många har via Dylans texter letts in i att läsa andra poeter”.

Så är det kanske. Det enda jag vet av erfarenhet är att den som skriver om Dylan sällan får tag på honom, däremot kan man få tag på sig själv.

Och efter alla dessa Dylanturer in i Dylanvär(l)den, så blir det ovanligt tydligt att allt det där mycket lätt kan hamna i skugga om man är med om det som Lahger var med om en annan gång han satt i en bil, då hon ”kilade in sin fot mellan framsätet och dörren till passagerarsätet så att den nådde mitt mellangärde och min höft”.

Tala om en stor melodi som föds ur en annan.

Stig Hansén
stig.hansen@telia.com