Språk och stil
Henrik Petersen om Jonas Karlssons nya novellsamling "Spelreglerna".
Spelreglerna
Jonas Karlsson
Wahlström & Widstrand
Utkommer i dag
boken. När vi stängt alla bibliotek och råkat radera alla filer med Kafkas ”Slottet”, men en dag finner ett par utrivna sidor, så kommer de sidorna vara bra litteratur, fastän nästan hela handlingen försvunnit.
Det är inte för att boken alltid varit ”finlitteratur”, och egentligen spelar inte genren någon som helst roll. För tänker vi vidare på ordet stil så är det användbart varhelst vi ser ett utfört arbete; en golvläggares, eller till och med i hur en telefonsäljare pratar. Den där telefonsäljarrösten upplevs som ett störande moment och vet det; en viss sorts lika snabb som lugn tydlighet kan visa sig någotsånär vägvinnande, men det är bevisligen inte lätt att få till den.
Det kan ju till och med ha varit något vettigt och trevligt som den där rösten hade på hjärtat. Ohjälpligt är det bara rösten som kan få fram det, det vettiga och trevliga blir liksom ett med rösten. Och så vidare.
Skådespelaren Jonas Karlssons första novellsamling ”Det andra målet” (2007) minns jag som en vettig och trevlig bok. Anspråkslös (målet i titeln var ett fotbollsmål) men underhållande, välskriven; mån om att hålla fast sin läsare. Jag försöker nu ta till mig den tredje, novellsamlingen Spelreglerna. Men den når liksom inte riktigt fram till mig genom den där luren, den blir inte riktigt till. Helt tyst bara lämnar den mig här, fastän jag faktiskt plötsligt vill den något tillbaka!
För den börjar så bra. Novellen ”Utgången” är en mardröm i duform, med en klockren förstamening: ”Ridån går upp och du är skådespelare”. Iklädd puffbyxor och paljettskor befinner du dig i en fransk sjuttonhundratalskomedi med en flöjt i ena handen. Varför säger du inte din replik? ”Varför har du inte förberett dig?” Å, det är klassiskt!
Till prestationsskräcken lägger författaren snabbt höjdskräck- och fallsjukedrömmen; teatern hänger på oklart vis ute i luften. Men lite för löst skruvade perspektiv gör att maskinen hackar, som att vi redan uppfattat att vi svävar ute i luften när vi får meningen: ”Därefter öppnar sig en avgrund”. När han till de klassiska marorna även för in nakenskräcken, är det med uttråkade buskisrepliker som inte orkar försvarar sig mot det banala (”Där är ju du utan brallor”… ”Hörru! Varför har du inga brallor på dig?).
Han borde fått försvara sig bättre! För här finns fint material. Inte minst i novellerna ”Högläsning 2” och ”Huvudsaken”. I turordning lunchar berättaren med en vän som ser ut som vännen men verkar ha blivit en helt annan och då verkligen en helt annan (en utmärkt idé), vilket i den senare novellen visar sig bero på ett självförverkligande i bokstavlig, fysisk mening. Ett förvandlingsnummer i Kafkas anda, inte till skalbagge utan till en främmande replik av sig själv.
Men den långa novellen om att ha fått en faktura på fem miljoner som blir en miljard – med tjatig ordväxling med ett byråkratmardrömsgudalikt inkassobolag orkar jag knappt ta mig igenom.
Och genomgående möter jag samma problem: Karlsson borde ha arbetat med sitt språk, inte bara sina idéer. För att bättre lura läsaren. Så att språket fått leva med och inte bara tilldelas roller. Så att boken fått sina egna spelregler; sin stil.
Talangen har han, men han borde tvivla som en debutant igen.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus