En sökande skribent
Hans blick på samtiden tenderar att vara oprecis. Det är i stället i mötet med författarna som Crister Enander glimrar som skribent. Åsa Beckman gästrecenserar klippboken "Skiftande speglar".
Bildmaterial
Christer Enander.
Skiftande speglar
Crister Enander
H:ström
boken. "Crister Enander är den svenska litteraturens verklige särling", skriver författaren och kritikerkollegan Jan Arnald i förordet till Enanders klippbok Skiftande speglar. Där samlas artiklar, essäer, författarporträtt som publicerats i tidningar och tidskrifter runtomkring i Sverige under de senaste åren.
Möjligen har Arnald rätt. Själv är jag däremot inte säker på att det skulle bero på att han aldrig ingått i kotterier, eftersom förekomsten av sådana ofta är överdrivna. Jag ser honom snarare som en särling i den bemärkelsen att han så envetet valt bort yngre författarskap i en tid som ständigt är på jakt efter det nya. Han skriver om Olof Lagercrantz, Pär Rådström, Gunnar Ekelöf, Sven Delblanc, Kerstin Ekman, Lars Gustafsson. Han återvänder till Selma Lagerlöf, Carl Snoilsky och Bo Bergman. De är alla författare som symboliserar den bildningsvärld som han så hett längtade till i tonåren.
I bokens inledande artikel berättar han om sin väg från uppväxten i ett skånskt arbetarhem till livet som kulturskribent. Hur han som 16-åring lyssnar på ett föredrag med Stig Strömholm på Humanistiska förbundet i Lund och ser den välklädda publiken och hör deras sordinerade skratt. Han lyder Strömholms uppmaning att läsa Horatius men blir bestört när han upptäcker att denne predikar avstånd till den okunniga massan. "Det är ju därifrån jag kommer. Det är ju mina släktingar, mina barndomsvänner, mina föräldrar; det är min mormor och farfar. Hur ska jag kunna förakta och avsky dem?".
I den ambivalensen lever sedan Enander. Han beskriver det som en känsla av att ha en aldrig igenvuxen fontanell, en fin och exakt bild. Det gör också hans raseri mot den medelklass som han anser haft alla möjligheter till bildning, men självmant avsagt sig den, begripligt. Något som drivit honom både i tidningsspalterna och utanför dem. Hur förståeligt det hatet än är så har det genom åren riskerat att förblinda skribenten Enander. När han karakteriserar dagens medelklass eller samtidens förfall är han ofta fördomsfull och påfallande oprecis.
Annat är det när han möter författarna. Då är han betydligt mer öppen och vidsynt och människan vinner alltid över klasstillhörigheten. Han kan se Olof Lagercrantz sitta uppflugen som en liten sparv på en stol hemma hos Maria Wine och intuitivt förstå att också den som vuxit upp med fyllda bokhyllor har sitt att bära. Över huvud taget har Enander blick för dem som slits mellan två världar. För Delblancs revanschism, Marianne Hööks mindervärdeskomplex eller Jan Myrdals blyghet.
Kunnigt diskuterar Enander författarnas verk och teman, mer sällan deras skrivsätt. Han själv är en typiskt berättande kritiker, vilket gör att det fungerar att läsa så här många artiklar efter varandra. Men ibland önskar man att någon redaktör satt stopp för hans bilder och metaforer som ofta spinner iväg för långt och dessutom tynger stilen. Ibland fiktionaliserar och sentimentaliserar han också dem han porträtterar på ett sätt som inte känns helt bekvämt. Han tar plats i PO Enquists kropp och berättar utförligt hur den gamle friidrottaren känner det när han joggar genom texten. Eller beskriver den självmordsbenägna Kristina Lugn som försöker "få lite mänsklig värme och närhet" utan att se skillnaden på hennes poesipersona och verklighetens Lugn.
Sånt finns däremot inte alls i bokens bästa text: nekrologen över författaren och vännen Lars Forssell. Här skriver Enander utan att kråsa sig om samtalen hemma i Forssells kök på Wivalliusgatan och om en kväll i Gamla Stan där Forssell och Sven-Bertil Taube enas om att ett liv bara kan innehålla tre riktiga kärlekar.
Enanders karakteristik av Forssells skratt, som liksom stiger upp från tårna och får "hela kroppen att gunga och guppa", är en av de mer träffsäkra beskrivningarna av Forssell i artiklarna efter hans död. Man förstår hur mycket Enander tyckte om det tillåtande skrattet och hur mycket han saknar det.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus