I judehatets namn
Ann Lingebrandt om Umberto Ecos "Begravningsplatsen i Prag".
Bildmaterial
Begravningsplatsen i Prag
Umberto Eco
Översättning Barbro Andersson
Brombergs
Utkommer i dag
Boken. Få idéer har varit lika inflytelserika. Och lika förödande. Men hur fick egentligen antisemitismen i dess moderna skepnad en så förkrossande spridning?
Umberto Ecos nya roman Begravningsplatsen i Prag, ett försök att förklara judehatets farsotsartade framfart över 1800-talets Europa, visar hur historiens krafter kan triggas igång av falsarier, onda ränker, bluff och båg.
Huvudpersonen Simone Simonini är en entreprenör i konspirationer. Från barnsben har han matats med hätsk propaganda mot judarna av sin farfar och när han som vuxen visar sig ha exceptionella talanger som dokumentförfalskare hittar han en nisch där han kan föra det antisemitiska arvet vidare: underrättelseverksamhet på lösa grunder. Han blir en agent med rätt att ljuga, med säkerhetstjänstens goda minne: ”Bäst att förekomma och straffa innan brotten hade begåtts.”
För att tjäna storkovan på spioneriet hittar Simonini helt enkelt på sin hemliga information, eller snarare kopierar andras påhitt, och vinklar utan skrupler fantasierna i exakt den riktning uppdragsgivarna önskar sig. Katoliker, socialister, republikaner och revolutionärer – alla har de sina skäl till att skylla på judarna.
Men det är en riskfylld business där många slåss om förtjänsterna, och trots Simoninis avsky för våld blir han för att sopa igen spåren efter sig tvungen till ett och annat mord och något bombdåd däremellan. Kanske är det därför han har svårt att komma ihåg vissa kapitel av sitt liv i den dagbok han skriver och misstänker att han drabbats av personlighetsklyvning.
Ur Simoninis konspiratoriska diktning föds det som kommer att bli känt som ”Sions vise protokoll” och användas som tillhygge för antisemiter världen över.
Den sexualfobiske spionen med judar på hjärnan och blod på händerna är fiktion, men inte hans farfar, och bortsett från några biroller och narrativa tillrättalägganden bygger Eco sin historia på verklig grund – ja, till och med den påhittade Simonini har enligt författaren på sätt och vis existerat: ”I själva verket finns han faktiskt fortfarande ibland oss.”
”Begravningsplatsen i Prag” är en roman med en källkritisk sensmoral. Eco lyfter fram mekanismerna bakom antisemitismen, visar hur en antijudisk marknad växer fram i Europa och hur grundmönstret i tron på världsomspännande komplotter alltid är detsamma, oavsett om det handlar om tempelherrar, frimurare eller judar.
Men han åskådliggör också hur farlig skönlitteraturen kan vara. Simonini och hans friskt stjälande kollegor finner förlagorna till sina ödesdigra fabler hos tidens populära romanförfattare, som Eugène Sue och Alexandre Dumas den äldre.
Något paradoxalt tar Eco själv skönlitteraturen till vapen mot myterna och låter sig stilmässigt till och med inspireras av dessa författare.
Den som hoppas på en Dan Brown för intellektuella riskerar att bli besviken. Visserligen är boken delvis tänkt som en korrektion till ”Da Vinci-koden” och dylika konspirationsteoretiska bästsäljarthrillers, men författaren har missat en grundläggande ingrediens i den sammansvärjningsfixerade historiska spänningsgenren: sidvändarschvungen.
Egentligen har ”Begravningsplatsen i Prag” allt för att bli en fantastisk roman. Ett högintressant idéinnehåll. Ett otroligt angeläget ämne. Ett sinnrikt upplägg. Ett djärvt val av huvudperson. Ett kärleksfullt förhållande till 1800-talets berättartradition. Rafflande intriger och bloddrypande äventyr. Gåtor, minnesförluster, hysterikor, Dreyfusaffären och Freud i en cameoroll.
Men berättelsen får bara stundtals liv och är i långa stycken trög och träig. Författaren refererar, rekapitulerar och repeterar, staplar fakta som om det vore en katastrof ifall någon liten historisk detalj slapp undan. Den minutiöse forskaren och spränglärde överdängaren knuffar alltför ofta undan historieberättaren.
När Eco kritiserats för romanens ensidiga perspektiv – eftersom de antisemitiska rösterna aldrig motsägs har några italienska kritiker hävdat att berättelsen själv får en antisemitisk slagsida – har han svarat med att han ville ge läsaren ett knytnävsslag i magen.
Och visst är romanen obehaglig, men den fungerar kanske snarare som en långsamt pinande tumskruv än som en effektiv smocka.
”Begravningsplatsen i Prag” är en innehållsrik, idédignande och otvivelaktigt viktig roman, stundtals underhållande men betydligt oftare sövande tråkig.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus