Heberlein vs Heberlein

Ann Heberleins "Ett gott liv" vore en starkare, mer trovärdig bok utan den hämnd hon utkräver på sin gamle förläggare, menar Johan Malmberg.

boken. Ann Heberlein har en väninna som är medeltidshistoriker. Av henne fick hon veta att enligt medeltida lag sågs galningar som ostraffbara, byn fick veta att någon var sjuk i huvudet och så fick man rätta sig efter det, därefter fick dåren löpa och leva kvar på sina egna villkor. En dåre fri. En trösterik tanke kan tänka, en utopi, sett inifrån Ann Heberleins huvud under en tid.

Men så fungerar nu inte omvärlden, och om det vill hon vittna i Ett gott liv, en bok om att bli frisk. Den tar sin utgångspunkt i Heberleins beramade ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” från 2009, i vilken hon skrev om ångest och självmordstankar under den tid när hennes bipolära sjukdom drabbade henne som värst. En bok med ett dramatiskt yttre, ni minns säkert hur författaren försvann inför releasen av boken; hur hon påträffades på ett hotellrum i Köpenhamn och så tog spekulationerna fart. Hon anklagades för att kapitalisera på sin sjukdom, att det hela var ett sjukt pr-trick, att hon var mamman från helvetet...

Nej, den dåren löpte inte fri.

Om det handlar delar av hennes nya bok; om omvärldens fördömanden, om omgivningens exploaterande av henne. Av debatten innan bokens release har ni säkert också redan förstått att här finns en syndabock. I boken kallas han förläggaren, i verkligheten heter han Svante Weyler. Han är målet för den nemesis som driver boken framåt, bokens publika cliffhanger, men låt oss återkomma till honom. För det finns en annan och mer relevant berättelse i ”Ett gott liv” och den handlar om den nya friska Ann Heberlein som skriver om sin gamla sjuka persona i tredje person. Det är ett ofta beundransvärt ömsint porträtt, jag gissar att inte många orkar se sig själva i ett så försonande ljus. Här iakttas den sjuka Ann, hon som var drabbad av sjukdomen – kan man förstå henne, ja det kan man nog, kan man förstå en cancersjuk som blir frisk får man också kunna förstå psykiskt sjuka.

Det är liksom Ann Heberleins moraliska imperativ, att normalitetens gränser som gjorts mer tillåtande i vår tid också kommer att omfatta psykiska sjukdomar. Det är en mission stark och viktig, och den bör tillerkännas sådana som Ann Heberlein och Anna Odell.

Akademikern Heberlein skriver sin essäistik mot personlig botten så avundsvärt lätt, med ett personligt tilltal till som gör Cioran, Nietzsche, Kierkegaard till alldeles självklara kommentatorer av hennes liv. Under korta encyklopediska förklaringar av begrepp – identitet, klass, minne, manipulation, ångest och så vidare – växer också Anns och Anns historia fram. Få akademiker har den begåvningen att förvandla idégods till vardagsnära texter med rent skönlitterära kvaliteter, för det är vad detta är. Kanske borde hela hennes ”sjukdomssvit” skrivits just så, som romaner. ”Jag tror att det hade besparat mig väldigt mycket smärta”, skriver hon själv.

”Tror”!? Då hade hon exempelvis inte haft stoff till den bok hon nu skrivit. För Ann Heberleins anklaglse i ”Ett gott liv” är hur hennes förläggare Svante Weyler utnyttjar hennes sjukdom till att visa upp henne som en freakshow, och så förstås sälja boken som detta freak skrivit. Det är ingen nådig anklagelseakt. Han drar med henne på bokmässor och evighetsturnéer, ”Hur känns det att inte vara riktigt normal?” kan han inleda sådär lite säljigt och klatschigt.

Det är säkert en oerhörd kränkning. Men Svante Weyler verkar i andra passager faktiskt vara en rätt schysst person som engagerar sig i Ann Heberlein på ett sätt man inte kan kräva av en förläggare.

Som läsare är det omöjligt att veta sanningen. Svante Weyler påstår själv att Ann Heberlein nu tillskriver honom ett större ansvar än hennes vänner och familj. Det låter som en befogad invändning. Jag vet inte, vi vet inte. Men det är intressant att Ann Heberlein blott ger en person skulden. En person. Weyler ska alltså inte dela gracerna med de chefer som eldade på cirkus Heberlein (till exempel publicerade Expressens kultursida texter av en sjuk Heberlein bara dagar efter försvinnandet, men dess kulturchef Björn Wiman nämns inte här, ingen annan heller)? Ann Heberleins bok är starkt kritisk, ja närmast civilisationskritisk, mot den konsumtionskultur vi lever i och som tycks ha bidragit till att förstärka hennes sjukdom. Bo bättre, lev flottare, jobba mer, ja ni vet. I den karusellen behövde Heberlein snabba cash och Weyler var minsann behjälplig.

Weyler tjänade pengar åt sig – och åt Heberlein. Hon citerar hans säljsnack och det låter mest som vilken marknadsförare som helst. Är detta en del av en uttalad kritik av förlagsbranschen?, ja så får man nog uppfatta saken. Inte mig emot, men ska någon gå till attack mot branschens vurm för jagförstorade bestsellers så är möjligen inte Ann Heberlein den som är bäst att lämpad att skriva den.

Inte heller känns det rätt att peka ut förläggaren som ensam gärningsman till en sjukdoms- och livssituation som Heberlein också beskriver som mycket mer komplicerad än så. Det är inte seriöst. Och nej, jag tycker inte att det är moraliskt försvarbart. Och om Heberlein i (i första person) vill väcka förståelse för hur Heberlein (i tredje person) tillfrisknade från en värld där hon bland annat förtrycktes av en rutten förläggare och jakten på pengar. Ja, är det då så välbetänkt av Heberlein (i första person) att gå till ett nytt förlag, en ny förläggare med en bok som uppenbarligen inte bara är en angelägen historia om psykisk sjukdom, utan också är en direkt hämndbok från en drivande mediepersonlighet som nu tjänar nya stora pengar på den?

Självklart inte. Det gör det också svårare att förstå Ann Heberlein. Även för Bonniers skulle jag tro, men de tjänar å andra sidan en rejäl slant på det.

Johan Malmberg johan.malmberg@hd.se042-489 92 31