I samtidens virvlar
Mats Holm om Lena Anderssons textsamling "Förnuft och högmod".
Bildmaterial
Förnuft och Högmod
Artiklar – Prosa – Pjäser
Lena Andersson
Natur och Kultur
boken. Som få andra i det offentliga samtalet har kritikern, kolumnisten och författaren Lena Andersson förmågan att borra sig in i tidens centrala nervknut, hitta smärtpunkten i debatternas kökkenmödding.
I lördags i förra veckan, när Håkan Juholts bostadsaffär just rullats upp och när partiets beslut att inte delta i SVT:s partiledardebatt var det twittrande mediefolkets huvudämne, kunde man i Lena Anderssons krönika i Dagens Nyheter läsa om socialdemokratin som ett ideologiskt släpankare till alliansen, en text som ringade in partiets ideologiska tomhet, den som gav de aktuella affärerna dess känsla av klaustrofobi.
Det var i det kalla skenet över vad som väntar efteråt, efter krishanteringen, när man ska börja tala politik igen, som obehaget plötsligt blev så uppenbart. Jaha, och vad var det vi tyckte nu?
Lena Anderssons kapacitet som skribent vilar nu inte på profetiska talanger. Hennes utgångspunkter är konkreta, i fallet med artikeln om socialdemokratins tomhet handlade det om det senaste budgetförslaget. Hon hade läst igenom det och funderat.
Svårare än så behöver det inte vara.
Textsamlingen Förnuft och Högmod innehåller flera av Lena Anderssons mest minnesvärda kolumner de senaste åren.
Ända sedan romandebuten med "Var det bra så?" med sin ton av ekande ensamhet har jag läst henne med stor behållning.
Hennes texter vänder sig till ens intellekt, men förmedlar också en skramlig metallisk känsla av existentiell övergivenhet. Jag känner mig klokare och mer ensam när jag läser henne.
"Förnuft och Högmod" är en samling texter om klassisk bildning, rationalitet, yttrandefrihet och religionskritik. Frågorna är centrala i den upplysningstradition som Lena Andersson är ett barn av men som hon nu uppfattar som hotad.
Författaren Francis Wheen preciserade för några år sedan i sin pamflett"How Mumbo Jumbo Conquerred The World" året 1979 till brytpunkten för denna uppluckring.
I Storbritannien kom Margaret Thatcher till makten med ett nyliberalt program som kastade ut bildningen till marknadskrafterna. Det var efter det som man, som Carl Rudbeck, kunde hävda att Rambo var mer värdefull än Rimbaud. 1979 tog också de radikalkonservativa mullorna makten i Iran och gjorde politisk islam till samhällets mål och mening. Som en följd av detta blev islamism ett begrepp i det kollektiva medvetandet och något de framväxande mångkulturella samhällena i väst måste förhålla sig till.
När Lena Andersson skriver om mannen i Älmhult som av religiösa övertygelser vägrade att skaka hand med en kvinna eller titta henne i ögonen och följaktligen inte fick jobbet, men i stället 60 000 kronor i skadestånd av tingsrätten och stöd av diskrimineringsombudsmannen, DO, pekar hon på hur det mångkulturella samhället hamnat snett i sitt eget identitetsbyggande.
Det kan inte vara regeringens uppdrag att värna religionsutövning oberoende av vilka diskriminerande idéer läran hävdar, skriver hon. Jämställdhet måste väga tyngre än religionsfrihet när de krockar.
Andersson påminner om att samhället försöker förändra rasisters människosyn. Men när religiösa bestämmelser leder till förnedrande behandling av halva mänskligheten, då stöder samhället det religiösa förtrycket, i religionsfrihetens och mångkulturalismens namn.
Hon är bra på att identifiera den sortens motsägelser och cirkelrörelser, som den akademiska vänsterns vurm för kulturrelativismen, i grunden ett försvar för människor i maktunderläge, som blir till sitt eget fängelse när den hävdar att den som är i maktunderläge aldrig ska behöva stå till svars för något som är dåligt eller fel. Det är en upplysningstanke, lika central som okuvlig.
"Förnuft och Högmod" innehåller också tre pjäser. Lena Andersson skriver en modern dramatik, metanivåer glider in texten, osökt och fascinerande, dramatikerns penna är förstås friare än kolumnistens, men temat detsamma. ”'Allt är relativt' är en fras man hör allt oftare. Insikten om att det inte finns fasta värden vinner mark. Det är vårt arbete som burit frukt”, säger Gretchen, född under folkhemmets höjdpunkt i pjäsen "Dubbelmord – ett samtidstillstånd.”
Man kan hävda att scenkaraktärerna är representanter för en intellektuell hållning snarare än människor av kött och blod och att det är författarens språkliga precision som ändå gör dem intressanta, dessa ihåliga existenser, och får en att vilja läsa vidare.
Men "Förnuft och Högmod" är nu en samling texter, frigjorda det dagsaktuella. Pjäserna passar helt enkelt in, försvarar sin plats även utan sina skådespelare.
Till den som säger att kolumner är färskvara och att detta även gäller Lena Anderssons texter, svarar jag: absolut, men tidens frätningar tar inte lika hårt på den som bemödat sig att borra djupt och hittat nervpunkterna.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus