Det var en gång...
Crister Enander om Torgny Sjöstedts roman "Vi hade rätt hela tiden".
Bildmaterial
Vi hade rätt hela tiden
Torgny Sjöstedt
MBM förlag
boken. Det borde vara lätt att skriva om sextiotalets slut och sjuttiotalets början. Alla ingredienserna för en laddad berättelse finns ju där redan. Upproret, musiken, den fria sexualiteten, hippierörelsen, motståndet mot USA:s krig i Vietnam, den gryende rörelsen som kallades gröna vågen.
Där finns brass, roliga svampar och andra droger man blir konstig av, där finns sega gitarrer, fulla förstärkare och mängder av ölflaskor och tomma vinare och utbrunna stearinljus och nattliga samtal över alldeles för många koppar te, där finns smågrupper som strider om minsta kommatecken hos Marx och Lenin och Mao och som framför allt hatar och fördömer varandra med större glöd och allvar än de ägnar den kapitalism de säger sig bekämpa.
Droger, musik, bråk, revolt, sex och politik.
Torgny Sjöstedt vet en del om hur det var. Ty han var med, som det heter. Han var så att säga mitt i smeten i Göteborgs alltmer politiserade musikliv. Bandet som de startade som unga gymnasister hette ”Love Explosions”. De spelade snart in en LP som blev något av en succé. Den hette ”Love Explosions bästa låtar” och kom 1971.
Efter att deras låt ”Djävulens patrask” fälldes i radionämnden gick bandet mot sin nära förestående undergång. I dag kan jag personligen tycka att denna uppmärksamhet – denna så tydliga bekräftelse – borde ha gett bandet råg i ryggen och uppfattningen att de var inne på rätt väg. I stället grävde de ner sig i politiska ”analyser”, de slutade spela och började gagga en massa strunt.
Och nu har Torgny Sjöstedt skrivit en bok. Han har skrivit en riktigt tjock bok. Den heter Vi hade rätt hela tiden och har genrebeteckningen ”roman”. Den är skriven i daterade tablåer och på så sätt kan han fritt röra sig mellan olika händelser och situationer. Han rör sig också fritt i tiden. Från då till nu och tillbaka igen.
Det är en bok som ger hans syn på vad som hände. Det är också hans summering utifrån dagens mer eller mindre efterkloka perspektiv. Problemet är att Sjöstedt inte kan bestämma sig. Ska han vara berättande eller ska han vara dokumenterande? Boken får skavsår. Historiekrönikören bråkar med romanförfattaren. De blir aldrig överens, och därigenom hittar han aldrig fram till den position utifrån vilken boken ska skrivas. Så trots sin nästan pedantiska noggrannhet förblir berättandet rapsodiskt.
Jag kan inte – trots att jag under läsningen verkligen anstränger mig – förstå varför han skriver protestsånger. Var finns upproret? Mot vad gör han uppror? Var är glöden? Var finns rebellens avstamp mot orättvisor och förtryck? Resonemangen förblir torra som gamla finska pinnar som blivit liggande alldeles för länge i skafferiet. Det dammar och ryker.
Och de flesta namnen känner jag igen. Jag undrar länge varför, tills insikten kommer. Jag har läst deras pappors böcker. Nästan alla inblandade av dåtidens unga musiker och rebeller är professorssöner och döttrar till docenter. Det är ett akademiskt medelklasstim av bortskämda ungar som dricker mellanöl, Beyaz och Parador, men som mitt i festen sätter sig ner och diskuterar om de ska dricka mer öl eller kanske borde övergå till te!
Det påpekas att Fred Åkerström är onykter när han kommer och ska hålla en konsert. Då säger författaren att han ”blev ledsen”. Cornelis Vreeswijk ska spela, och det enda jag förstår – trots att Sjöstedt inte skriver det – är att Cornelis är uttråkad intill ledans bråddjup.
Ragnar Strömberg dyker upp. Han håller sig, klokt nog, i periferin. Lasse Winkler är något av en politisk kommissarie åt KPLM(r). Honom träffar författaren framförallt när han tvångsproletariserat sig och arbetar på Götaverken. Så skvallerhalten är hög. Det är kanske bara jag som inte finner den kittlande eller det minsta intressant.
”Vi hade rätt hela tiden” är tveklöst ett viktigt bidrag till den svenska proggens historia, men enbart som en vinklad utsaga. Den är mer en subjektiv historieskildring än en läsvärd bok. Den är helt enkelt för petig, för detaljrik, för omständlig och de eviga textcitaten bryter sönder berättartempot. Men det är inte det värsta. Det värsta är att boken är, vad ska jag säga…? Jo – blodlös. Trots bokens fyrahundrasextiotvå sidor går det inte att förstå varför de engagerar sig, varför de ägnar så många år åt först musiken och sedan politiken. Det finns ingen märg, inget blod, inga känslor. Det är sterilt som ett teoretiskt resonemang om alienationens inverkan på och betydelse för trasproletariatets bristande klassmedvetande.
En kort tid fanns en glipa av frihet – under några få år stod framtiden och vägde. En kort tid var mycket, kanske rentav det mesta möjligt. Men de sumpade det. De missade tillfället. I stället ägnade de sig åt att bekriga varandra och förställa sig och försöka vara något de aldrig var.
Det är idag bara beklämmande att ta del av. Trist och tungt, och inte blir det bättre av att Torgny Sjöstedt skriver sin och bandets historia på torrast tänkbara sätt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus