Röster från öster
Kerstin Johansson om Birgitta Lindqvists novellsamling "Grymhet".
Grymhet
Birgitta Lindqvist
Albert Bonniers Förlag
Utkommer i dag
boken. Birgitta Lindqvists novellsamling, Grymhet, består av ett antal korta berättelser, som har det gemensamt att de alla utspelas i kinesisk miljö. Några av novellerna återger kända kinesiska sagor, anekdoter och fragment ur kinesisk litteratur, andra relaterar historiska fakta, t ex kring kejsarinnan Cixi och Mao Zedongs hustru Jiang Qing. Flera texter handlar om kvinnors situation.
Titeln, ”Grymhet”, kan associera till grymma kvinnor, som till exempel i novellen om kejsarinnan Cixi. Den kan också anspela på det grymma öde kvinnor ofta har haft i Kina.
Många noveller skildrar berättarjagets egna upplevelser i Kina, både i nutid och i en tid som tycks ligga några decennier tillbaka. Kanske skulle man hellre benämna dessa texter essäer, det verkar till stor del röra sig om minnen från författarens vistelser i Kina och händelser som är självupplevda.
En av novellerna handlar om de kinesiska tecknens magi och beskriver hur berättarjaget bett en kalligraf att skriva tecknen för ”grymhet”. De två tecknen har så stark negativ laddning att de får konsekvenser som berättaren inte väntat sig.
En annan av novellerna utspelas under kulturrevolutionen och skildrar hur det kom sig att en hel skolklass, på kommando, satt och skrev texten ”ner med kommunistpartiet”.
Det är utan tvekan tänkvärda, fantasifulla och spännande historier Birgitta Lindqvist återger och jag läser dem med stor behållning. Ämnena är intressanta och Lindqvists stil är enkelt relaterande, klar och okonstlad. Ibland skapas en förtätad stämning i texten.
Likafullt upplever jag novellerna som lite obearbetade och de ger ett splittrat intryck. De är väl summariska, med lakoniskt konstaterande slut, som ibland känns abrupta. De noveller som återger kinesiska sagor och historiska fakta har inte tillförts någon kommenterande tanke, exempelvis associationer till nutid. Till slut blir det monoton läsning.
Någonstans saknar jag den reflekterande röst, som kan fördjupa historierna och dra ut essensen ur dem, ett bärande tema. Som de framstår nu är de berättelser att läsa för stunden och sedan snart glömma bort, vilket är tråkigt eftersom Birgitta Lindqvist uppenbarligen kan hantera orden och äger en rikedom av upplevelser att dra slutsatser ur.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus