Med smärtsamt bultande hjärta
Ann Lingebrandt har läst tyska Helene Hegemanns succé- och skandaldebut "Axolotl Roadkill".
Bildmaterial
Helene Hegemann.
Axolotl Roadkill
Helene Hegemann
Översättning Linda Östergaard
Natur & Kultur
boken. Hur skriver ett överkört djur? Som i citatet här, kanske.
”Okej, natt, ännu en kamp mot döden, skärvor av ångestfylld sömn, min barnkammare som skakar av ljudet från ödesmäktiga orkestrar och så alla inbrottstjuvarnas röster från bakgården som konstant ropar mitt namn."
Den sextonåriga huvudpersonen i tyska Helene Hegemanns roman Axolotl Roadkill vinglar fram i tillvaron som ett skadskjutet vilt, eller ja, för att anknyta till titeln, ett blödande trafikoffer vid vägkanten. Detta ”roadkill” heter Mifti och lever sedan mammans död ett utsvävande liv i Berlin där droger, sex och techno har fått ersätta skolan. Själv beskriver hon sig som en ”arrogant, misshandlad snorunge som koketterar med sin snobbiga trasighet och på samma gång avslöjar sin omgivnings trasighet.”
Det handlar helt enkelt om den eviga generationshistorien, i 2010-talets version.
Men titelns första tungvrickande led då? Axolotlen är ett utrotningshotat nattaktivt stjärtgroddjur från Mexiko med egenheten att aldrig genomgå någon metamorfos från yngelstadiet – den blir helt enkelt aldrig vuxen. Något man lätt kan överföra på nattdjuret Mifti, som lever som om morgondagen inte fanns i ett tempo som knappast lär göra henne långlivad. Fast lika gärna kan man se det som att hon med sin missbrukande psykotiska mor aldrig har fått vara barn. ”Släpp ut mig”, var de första ord hon lärde sig.
Men kanske ska man inte lägga alltför mycket vikt vid sådan symbolik, med tanke på att författaren hejvilt staplar metaforer utan vidare logik och slänger in komplicerade ord utan respekt för deras korrekta användning. Och om det är frestande att plocka fram psykologitermer som ”sviken av vuxenvärlden” och ”posttraumatisk stress” får man snart klart för sig att huvudpersonen själv avskyr ”offersnaran”, skiter i diagnoserna och redan har genomskådat allt.
Att författaren själv inte var mer än 17 när hon skrev romanen är svårt att låta bli att häpna över. Visserligen känns ”Axolotl Roadkill” ung med sin övermodigt kaxiga attityd, men den har samtidigt en sådan koll på sitt livströtta, nöjesblaserade, cyniska uttryck och sitt yrselframkallande språk, utmärkt fångat av översättaren Linda Östergaard.
För att hålla uppe en så hektisk rytm och explosiv fart krävs litterärt handlag. Det är så här 17-åringar borde skriva, men ju sällan gör. Nog för att det stundtals är en rätt så utmattande text, inte bara i positiv mening: poserande, koketterande, rörig och hoppig, ofta bara too much. Men hela tiden bultar dess hjärta smärtsamt hårt.
I vilken grad är då detta litterära hjärta en artificiell skapelse? Bokens historia föranleder frågan. ”Det finns ingen originalitet, bara äkthet”, står det lite diskret placerat på innerfliken. Anledningen till författarens uttalande hittar man först i slutet av boken, där åtskilliga sidor av källhänvisningar följs av en uppmaning från förlaget till eventuella förbisedda upphovsrättsinnehavare att höra av sig. När Hegemanns debut publicerades i Tyskland var det en skräll som strax omvandlades till en skandal när det framkom att författaren snott formuleringar och scener från andra verk.
Begreppet ”intertextualitet” som kvickt plockades fram till försvar funkade kanske på de invävda citaten från film, böcker och musik, men ursäktade knappast de nästan exakta formuleringar, upp till en sida, som snotts från en och samma blogg. Underbarnet anklagades för att vara en simpel plagiatör ur klipp- och klistra-generationen och hyllningskören kände sig dragen vid näsan.
I den svenska utgåvan går det att få en närmast ord-för-ord-överblick över Hegemanns inspiration, och saxandet är visserligen i en omfattning som känns moraliskt tveksam, men långtifrån tillräcklig för att ifrågasätta författarens självständighet. För nog har hennes berättelse sina egna pulsslag. Dessutom kommenteras textsnatterierna tidigt i själva romanen: ”’mina stölder blir äkta så fort nåt rör vid min själ. Det spelar ingen roll varifrån jag tar sakerna, det viktiga är vart jag tar vägen med dom.’ ’Så det är inte du som hittat på det där då?’ ’Nej. Det kommer från nån blogg.’”
Vart tar då Hegemann vägen?
Vem vet, men hur som helst ska det bli spännande att följa hennes utveckling.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus