Ett annat Paris
Marie Petterson om Alain Mabanckous smarta, politiska och roliga roman "Black Bazar" som utspelar sig i ett annat Paris än det vi är vana vid.
Bildmaterial
Black Bazar
Alain Mabanckou
Översättning Karin Lidén
Weyler
Utkommer i dag
boken. På den afrokubanska baren Jip’s i Hallarna i Paris sitter varje dag en man som av sina vänner kallas för Rumpologen – detta på grund av hans intensiva intresse för kvinnors bakdelar – och halsar Pelforth-öl. Han har nyligen blivit lämnad av flickvännen som tagit deras lilla dotter Henriette med sig, och nu har han bestämt sig för att bli författare. Skrivandet (liksom ölet) är hans lindring, ett sätt att döva smärtan, och resultatet är den bok läsaren nu har i sin hand, Black Bazar.
Liksom i de två andra romaner som finns översatta till svenska av den kongolesisk-fransk-amerikanske författaren Alain Mabanckou, ”Slut på kritan” och ”Ett piggsvins memoarer”, är skrivandets förutsättningar och berättarkonsten i sig ett av huvudspåren.
Vad är en bra roman? Hur ser den ut? Vad handlar den om?
De tre böckerna hänger samman också på andra sätt. I ”Slut på kritan” befinner vi oss i en bar i Kongo-Brazzaville, och boken är ett försök att nedteckna de historier som berättas kring ölflaskorna, en fåfäng och sorgsen kamp mot nuets flyktiga natur. Vi följer själva skrivprocessen och det författaren till slut får fram är – just det, ”Ett piggsvins memoarer”. Mycket meta.
”Black Bazar” är en sorts pendang till ”Slut på kritan”, men den här gången har vi lämnat Kongo-Brazzaville för Frankrike. Och mer än att vara en uppsamlingsbok för alla barstammisarnas berättelser är det här historien om Rumpologen, författaren-berättaren himself.
Rumpologen lägger mycket tid och kraft på sina kläder, och han kritiserar gärna andras hafsiga stil eller okunniga förhållande till mode. Trots att han knappt har några pengar svidar han sig i Westonskor och kostymer från Versace: ”Jag är förtjust i italienska kragar med tre eller fyra knappar och gillar att känna dem runt halsen, raka, dubbla, skrynkelfria. Säg mig hur du knyter din slips och jag ska säga dig vem du är – ja till och med vem du tänder på.”
Runtomkring sig ha r Rumpologen diverse åsiktsmaskiner som tycker att han borde ägna sig åt något annat än att skriva – allt är ju redan sagt! – och grannen monsieur Hippokrates som är öppet rasistisk.
I återblickar möter vi också den flickvän som Rumpologen genomgående kallar för Ursprungsfärgen – för att hon är den svartaste kvinna han mött.
De flesta karaktärerna definieras för övrigt utifrån något som har med hudfärg, ras eller ursprung att göra, och Mabanckou spelar ut fördomar mot varandra på ett raffinerat sätt. Karaktärerna ömsom ikläder sig, ömsom avfärdar de klichéer som finns om svarta, och som kan handla om till exempel sexualitet, musikalitet, kriminalitet eller kroppslighet.
Det finns mycket att imponeras av i den här boken. Den beläste Mabanckou strör intertexter omkring sig och låter sin huvudperson och dennes vänner kasta sig in diskussioner kring litteratur, kolonialism och internationell politik. Det är svårt att ta sig igenom de lager av ironi som omgärdar de olika historierna, och säkert missar jag, som varken är svart eller parisare flera poänger. Bitvis tappar jag också intresset, och berättelsen stannar liksom av, fastnar i sin egen retorik.
Men i långa stycken är ”Black Bazar” en smart, politisk och inte minst rolig berättelse om ett annat Paris än det vi är vana vid, de svartas Paris, invandrarnas, de marginaliserades.
Vad är en bra roman? Hur ser den ut? Vad handlar den om?
Ja, redan i ”Ett piggsvins memoarer” ger barägaren Envisa snigeln ett svar: ”Innerst inne var han övertygad om att de böcker som dröjer kvar hos oss länge är de som uppfinner världen igen, återuppsöker vår barndom, ställer frågor om vårt ursprung, skärskådar våra fixa idéer och skakar om våra trosföreställningar.”
Det svaret tycks mig giltigt också för den här boken.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus