Ung i Ukraina
Karl Johan Nilsson har läst Serhij Zjadans medryckande, kaotiska och svarta roman "Anarchy in the UKR", om en revolt dömd att misslyckas.
Anarchy in the UKR
Serhij Zjadan
Översättning Nils Håkanson
2244
Utkommer i dag
boken. "Anarchy in the UKR" av Serhij Zjadan är en roman om revolt och längtan efter frihet, men också om revolutionens pris. Titeln anspelar på Sex Pistols-låten ”Anarchy in the UK”, som också får bidra med första versen som motto för romanen.
Detta är berättelsen om ett liv som ung i Ukraina och om dess näst största stad Chirkov (för mig mer känd som Charkov) i landets nordöstra del. Författaren framträder som kaotisk berättare och vi vistas i ett samhälle kört i botten av kommunism och kapitalism. Korruption och förfall frodas på alla nivåer och det finns ingenting att tro på. Misstron mot samhället är avgrundsdjup och ömsesidig och speglas i en uppsjö anekdoter och minnen från en tid som sett imperiet falla och förhoppningarna om en ljusare framtid grusas.
Historien är ständigt närvarande i nuet, något jag tycker mig känna igen från mycket av den östeuropeiska litteraturen. Alltifrån revolutionen 1917, via en kortlivad anarkistisk kommun, tyskarnas brutala ockupation, sovjettiden och dess fall fram till 2000-talets revolt. Framförallt Ukrainas misslyckade anarkistiska historia är ett spår som lyser som en röd tråd i bakgrunden, som ett resereportage eller journalistisk text.
Allt är framfört med underhållande svart humor och dräpande iakttagelser från uppväxten bland sovjetiska gymnastikkaptener ”väl genomrökta” av tjänstgöringen i Tjernobyl, alkoholister i alla åldrar – bland annat ett helt ungdomsfotbollslag som dock får hållas då de ju ägnar sig åt ”idrott” – föraktade horor, dårar, profeter och provokatörer.
Jag skrattar högt och drabbas av författarens vanmakt. Texten har hela tiden ett medryckande, ursinnigt driv framåt och en skitig stökighet som inte stryker medhårs, samtidigt som oerhört vackra passager skimrar till i mörkret, fint fångade av översättaren Nils Håkanson.
Allt blandas i romanens anarkistiska komposition, som ändå inte på något sätt gör texten svårforcerad: nostalgi, vrede, kärlek, sorg, smärta, besvikelse och uppgivenhet. Människorna och deras öden står ändå i centrum.
Trots att kulisserna så ofta är det postkommunistiska förfallets, rör sig hela tiden texten där det bränns, i hetluften. ”Det är alltid en jävla massa snack om befrielsen” säger huvudpersonen vid en intervjusituation, men ”det är mycket intressantare att prata om ockupationen”.
Litterärt kan man placera Zjadan i samma burleska, samhällskritiska tradition som Gogol eller Bulgakov, men jag kommer också att tänka på en författare som bosniern Alexandar Hemon och hans försök att förstå det forna Jugoslaviens turbulenta historia, samtidigt som han befunnit sig mitt i skeendet.
Vad består egentligen den friheten som vi under hela våra liv och i våra samhällsbyggen strävar efter? Frihet är ett tomt begrepp, kastar Zjadan i ansiktet på läsaren: en bluff, en fata morgana som upplöses i intet när man närmar sig: ”jag hade som de flesta andra bara att spela med efter de regler som andra tänkt ut”.
Revolten är dömd att misslyckas och dö, det finns inbyggt i själva revolutionen. Så fort upproret stagnerar upphör den att existera, den är mer ett tillstånd av självaktning, en manifestation av förmågan att ta makten över sitt eget liv, än en övergående process.
Eller – för att återknyta till titeln – som John Lydon låter Johnny Rotten säga när han framträder i den unge huvudpersonens dröm i den nyligen utkomna filmen ”Sønner av Norge”: ”Freedom is shit. Shit is freedom.”
Det finns inte längre någon revolution. Allt går om intet genom egennytta och hämnd. Även punken desarmerades ganska omgående och rättades in i ledet.
”Just get pissed, destroy!” som den berömda visan avslutas.







Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus