En höna av en fjäder

Marie Pettersson läser Aase Bergs "Liknöjd fauna" med höga – men inte helt infriade – förväntningar.

boken. Den trilogi om moderskap som poeten Aase Berg genomfört och som startade 2002 med den Augustnominerade "Forsla fett" är i mitt tycke en av de mest lyckade genomlysningarna av ett ämne som gjorts i Sverige i diktform, och den som vill fördjupa sig i ångesten, den kroppsliga avigheten, det existentiella bråddjupet, lyckan, kärleken, oron, livskrisen – allt det som barnet som växer i magen och sedan i världen bär med sig – har bara att kasta sig över dessa diktsamlingar.

Utöver "Forsla fett", som framför allt kretsar kring graviditet, finns lyckopillret "Uppland" (2005) om den första småbarnstiden och ångestridna "Loss" (2007) om att (inte) våga släppa taget. För att nu förenkla stora verk till enkla fraser; sällan har jag blivit så intellektuellt utmanad, fysiskt berörd, fylld av skratt och sentimentalt gråtmild som av dessa tre diktsamlingar.

Och vad vill jag ha sagt med detta? Att jag öppnar den nya diktsamlingen Liknöjd fauna med riktigt höga förväntningar.

I "Liknöjd fauna" har ett gäng hönor ordet. De har tröttnat. Tröttnat på att kycklingarna lider och dör under mystiska omständigheter. Tröttnat på att inte ha någon medbestämmanderätt. Nu vill de ha mat i trågen, en dräglig tillvaro, pinnar av furu. Men det låter inte så bra när de talar. Har de dyslexi eller är de kanske angripna av ett språkligt virus? Är det månne verkligheten översatt med googles trubbiga verktyg? Såhär kan det se ut:

Tillsammans är vi starka, plastiska i Kosmos

Ingen, orädda av storform, oböjbara av världs

herra väldet. Utom en & annan av knöligt

späk.

Hönorna vill förändring, men de är oorganiserade och de kommer liksom inte ur språket: tillväxtspråket, marknadsspråket, individspråket.

De är ett kollektiv som fastnat i tankemönster som utgår från jaget. Facebookspråket, twitterspråket, slarvspråket. De sätter sin tilltro till slagord som: "Vi fortplantar Arbetslinjen". De är slampoetiskt högljudda och tuffa och säger lätt obegripliga saker som: "Vi är den utmattade socialpornografins värdegrund av kranskommun åt the Overwhelming Indifference of Ingen". De har en tupp, han heter Pege, som i Gyllenhammar eller i "Starkt jobbat Pege", om ni minns den gamla reklamen. Ibland är han ärkebiskop också, som K G, fast han heter Pege då också. Pege har koll på börsen, han har ett börsspråk, han "laborerar med hierarkier".

Så finns det en annan huvudkaraktär i samlingen, den som heter Ingen och som på samma gång är alla och ingen. Ingen är som den där fjärilen vars vingslag orsakar en storm på andra sidan jordklotet. Något händer, ett personangrepp, ett mediedrev – en fjäder som blir en höna i händerna på de sociala medierna. Ingen (och alla) vet vem som startade alltsammans: "Vems vibbar / började vibba"?

Ofta är dikten ett växelspel just mellan Ingen och Alla, här finns mycket sällan ett jag (men ibland ett "dujag"). Det saknas, både bland offren och förövarna, ett tydligt personligt ansikte; en "ansiktsbok" finnes dock.

I strofer av mer traditionell karaktär träder landskapet och djuren fram, här finns viltspåren, en ödla som "springer och sprängs", här finns rävar och skator och rådjur och insekter. Naturen kräver sitt egna språk, vi är långt ifrån hönornas kackel nu. Aase Berg fångar i vissa dikter något magiskt – inte alls liknöjt! –, ett nästan orört bortom, och där är texten som starkast:

Murmel står stel

bistert beglodd

En kryppla schattlar

kvillersnabbt förbi

Ett smyge

mellan spetarna

ett slimme mellan bräcken

Ingen skräck finns

i den upptagna stävjan

Inte alla ting

har ett psyke

Så är vi tillbaka bland hönsen, i den domesticerade, liknöjda fauna där hierarkierna frodas men är svåra att avkoda. Denna kör av höns – ja, de talar ofta i kör – gör precis som kören i ett klassiskt grekiskt drama sitt bästa för att kommentera skeendet, men de fastnar allt som oftast i sitt eget. Och det drama som utspelar sig i naturen – tidens gång, årstidernas växling – är förstås långt mindre dramatiskt än hönsens akuta kamp för bättre villkor.

Än människorna då? Ja, de är en del av faunan, men de befinner sig inte nödvändigtvis högst upp i näringskedjan. Ibland är de husdjur:

Åh, människor är så söta.

Man blir alldeles rörd i hjärtat

av att titta på dem.

Särkilt när de äter.

Särskilt män som äter.

Det finns hur många trådar som helst att dra i. "Liknöjd fauna" är en rasande uppgörelse med vårt kapitalistiska samhälle, massproduktionen av åsikter, tankar, språk. Aase Berg är som vanligt rolig, obegriplig, morbid, uppfinningsrik. Jag gillar de dikter som är ordspråkslika, aforistiska, och dem finns det ganska gott om i "Liknöjd fauna". Som den här:

"Mötesplats"

betyder inte

att man umgås

utan att man ska förbi varandra

utan trubbel

Jag gillar när det uppstår ett helt eget språkligt universum, som i dikten ovan om murmeln, eller som i den här om två kungsörnars på en gång vardagliga och absurda tillvaro:

Två kungsörnar

vid klarhösthimlens fjällkam

har annat flyt att driv med

än spaning efter svork

Vi förstår men vi förstår ändå inte. Kanske är alla språkliga möten sådana?

Ibland hemfaller Aase Berg åt alltför putslustiga språklekar, texten far iväg och det här kacklande flödet riskerar att fastna i en ganska trygg kritisk pose.

Jag väntar och väntar på strofen som liksom riktigt ska dra undan mattan för mig, det där bråddjupet som uppstår i språklekens farvatten, ett slags efter-skrattet hissnande djup, som jag upplevt flera gånger tidigare hos Aase Berg. "Liknöjd fauna" tar mig aldrig dit, men den tar mig till många andra platser där jag gärna befinner mig.

Marie Pettersson mariepoesi@gmail.com