Mannen med svettig hjärnhud

Crister Enander läser Mircea Cărtărescus dagbok, på en gång Drömdagbok, Författarjournal och Läsejournal, och hittar stor litteratur.

boken. Det är en bok som rymmer en hel människa. Nej, det är förresten inte riktigt sant. Det är en bok som rymmer en författare. Ty det är till syvende och sist författaren och dennes vedermödor som de många sidorna främst behandlar. Det handlar om skrivandets hänryckta eufori. Det handlar även om återkommande och djupt vedervärdiga perioder då allt stelnar, då tankarna står still, då världen i ett slag färgas av den svartaste svärta, sinnet förmörkas och bokens hjälte genast börjar känna sig krasslig och sjuk, deprimerad och inte sällan paranoid.

Dagbok 1994 – 2003 av rumänen Mircea Cărtărescu är en bok som spänner över vida fält, som obekymrat rör sig mellan högt och lågt, från det trivialaste till de rent livsavgörande och existentiellt utmanande frågorna. Den är ibland – om inte direkt ofta – en alldeles vanlig dagbok som ger glimtar ur familjelivet i Bukarest.

Men först och främst är det en Författarjournal som oavbrutet – inte sällan motvilligt, snudd på aggressivt – kretsar kring det egna skrivandet: Tankar, infall, förhoppningar, storstilade planer, tillkortakommanden, elakt ekande timmar utan att ett enda ord blir nedtecknat, det eviga och ständiga slitet vid skrivbordet. ”Är besatt av romanen”, lyder en typisk formulering. En annan gång kan han skriva: ”Dagboken visar först nu, efter tjugofyra års skrivande, vem jag egentligen är. Mannen med svettig hjärnhud.”

Men det är även en sorts Drömdagbok. Och som de flesta vet är andras drömmar något av det tråkigaste som finns att ta del av. Men i Cărtărescus fall är det till viss del annorlunda. De drömmar han skildrar, ofta med anknytning till hans barndom och uppväxtår, dyker senare rätt ofta upp i mästerverket ”Orbitor”. Därigenom ger dagboken en mängd fascinerande sidobelysningar av verket.

Dagboken är också en fortlöpande Läsejournal, en opretentiös redogörelse för de stora mängder böcker han läser, i regel försedda med korta omdömen. De verkliga valfrändskaperna är slitstarka och trogna, det är författare han ständigt återkommer till, eller som han skriver en dag: ”Fyrarna: Proust, Kafka, Salinger, Nabokov, Pynchon, Sábato. Márquez, Schulz, Blecher, Mateiu Caragiale, MHS, Cortàzar.” (MHS står för Mircea Horia Simionescu).

Den första anteckningen är daterad den första januari 1994. En månad senare skriver Cărtărescu efter några dåliga och motiga dagar: ”Alla projekt och all normal livsföring går upp i rök och man ser vem man verkligen är, den till sjukdomar, plågor, död och förruttnelse dömde. Och hopplöshet. Jag är ännu inte fyrtio fyllda och ändå nästlar sig förfallets kval in i mitt liv.”

Och många gånger är det hjärtskärande att få ta del av Cărtărescus smärtsamma kamp – denna tankens och ordens brottningsmatch med ett mentalt monster som ska omvandlas till läsbar prosa – och slitet med det svällande manuset till vad som ska bli ”Orbitor”.

Det är efter att ha skrivit ungefär trehundrafemtio sidor i ”det bruna kollegieblocket” som han inser att det måste bli en trilogi. Samtidigt kan han några veckor senare utbrista: ”Håller redan på att förlora helheten som är ett litet grönt moln på väg att skingras. Komposition? Minimal.” Sex dagar passerar. Cărtărescu skriver då: ”Nu vill jag återigen till varje pris bli färdig med O, om jag så ska hålla på och gneta på den i sju år till och kratsa med kulspetspennan i hippocampus… I varje fall är det tveklöst rena galenskapen.”

När Dagboken tar slut har han ännu inte börjat skriva på den tredje och avslutande delen av ”Orbitor”.

Samtidigt är det en intellektuell motståndshandling, detta att han åter och åter igen erövrar positionen utifrån vilken han förmår att skriva vidare. Han dras ständigt neråt, som av en destruktiv virvel. Och han plågas dessutom av en märklig kluvenhet. Han tycks föreställa sig att det en gång fanns en annan person inom honom. En människa han genom åren har förlorat eller inte längre kan nå. På samma sätt slits han senare mellan vardagens Mircea och författaren Cărtărescu, och har svårt att finna sitt rätta och sanna jag utanför skrivandet.

Ändå tycks alltid författaren segra till slut. ”Jag kan inte skriva ordentligt så länge jag inte själv är mitt skrivande”.

Det finns ett överraskande starkt dramatiskt drag i dagboken. Det är framför allt den ständiga kraftmätningen med det enorma manuskriptet som formar sig till en ovanligt laddad berättelse. Han brottas med inre demoner, mot en svartalf som ständigt dyker upp och viskar onda ord om att han inte duger, att han inte räcker till. Han slits mellan euforisk hybris och totalt tvivel på den egna förmågan.

Det är inte enbart sin talang han betvivlar. Det är själva fundamentet, de grundläggande strukturer som är en given förutsättning för berättandet och innehållet i romanerna – det är hela samhällets strukturer han är tveksam inför. Hela hans verklighet svajar oroväckande. Som en sorts pendang, och som vägledare in i och genom ”Orbitor” är dagboken ovärderlig. Dagboken blir till den vassa nålen som sticks rakt igenom kroppen på fjärilen som sedan ska ställas ut i den litterära naturaliesamlingen.

Dock är det långtifrån bilden av en helt igenom sympatisk man som framträder i dagboken. Det är säkert heller inte hans avsikt. På ett plan tycks han – på ett inte helt osympatiskt sätt – vara djupt ointresserad av hur andra ser på honom.

”Dagbok 1994 – 2003” är utan tvekan litteratur i egen rätt. Volymen ingår på ett självklart sätt bland Cărtărescus litterära verk. Jag vill till och med hävda att det är ett verk av bestående värde.

Egentligen går denna tankeintensiva skildring, denna tvivlande, redogörande, ifrågasättande och filosofiskt diskuterande text enbart att jämföra med till exempel Sándor Márais många volymer med utgivna dagböcker eller Witold Gombrowicz tre band starka ”Dagboken”.

Det är helt enkelt stor litteratur. Varken mer eller mindre.

Crister Enander enander@kajen.com