Variation i vitt
Ann Lingebrandt om Jón Kalman Stefánssons "Änglarnas sorg", som börjar lite tamt men som under en bergsvandring i snöstorm utvecklar sig till något helt fantastiskt.
Bildmaterial
Änglarnas sorg
Jón Kalman Stefánsson
Översättning John Swedenmark
Weyler
boken. Det är en männens värld – även om man knappt tror att det är en mänsklig värld. En musklernas, uthärdandets och hoppets ständiga kamp mot naturkrafterna. I Jón Kalman Stefánssons trilogi om det nordvästra Island kring förra sekelskiftet höjer en kör av döda fiskare sina röster från havets botten och ger en mörk klangbotten åt de levandes mödosamma strävan.
Första delen, ”Himmel och helvete” – lik en blandning av Halldor Laxness och Carsten Jensens magiska ”Vi, de drunknade” – började med en ödesdiger fisketur. Sex män i en båt och det obarmhärtiga Ishavet under dem. I mars iskalla vågor och bitande polarvind kan den tunna gränsen mellan överlevnad och död vara en skinnkjortel och Bárdur fryser ihjäl för att Miltons poesi har fått honom att glömma sin i land. Hans bäste vän, som inte kallas annat än pojken, måste bära bud om hans frånfälle.
Det var en bedövande stark inledning som gav en sorgvinande kraft åt romanen. Fortsättningen Änglarnas sorg börjar i ett annat tonläge. Tre veckor har gått sedan olyckan. Pojken har tagits om hand av kraftkvinnan Geirtrud, han får läsa Shakespeare högt för blinde Kolbeinn och i väntan på den bildning han blivit lovad drömmer han om köpmannadottern Ragnheids månbleka axlar.
Det hela är trevligt, men lite tamt. Plötsligt börjar jag tvivla en smula på Stefánssons berättande. Liknar inte de kärva klokheter han strösslar ut över texten koketteri? Går det inte rentav på tomgång här och där? Har jag kanske överskattat författaren?
Men sedan kommer snöstormen. Den storvuxne, fåmälde och sjörädde postkuriren Jens skickas iväg på en extratur norrut och för att han ska kunna ta sig över vattnet skickas pojken med honom. Därefter traskar de två genom snön resten av romanen, i närmare tvåhundra sidor. Över bergsrygg efter bergsrygg. I pinande blåst och yrande snöflingor. Bland gengångare och berättelser om ihjälfrusna. Mellan sönderblåsta nödstationer och ett och annat lä som överlevnaden hänger på. Det är en variation i vitt, där ingen nyans av kylan går författaren förbi. Det är helt fantastiskt.
Stefánssons prosa, i strålande översättning av John Swedenmark, får en makalös lyster ute på det vita berget, i poesins möte med den stränga livskampen. "Änglarnas sorg", det är de fallande snöflingorna och den som hittade på helvetet kan aldrig ha besökt Island, konstaterar männen medan de tampas med vinden och stretar genom det ogästvänliga landskapet.
Samtidigt som skägget fryser till istappar och ansiktsmusklerna domnar av köld växer en trevande vänskap fram, trots att ett sällskap som pratar för mycket är ett dåligt sällskap enligt Jens, som helst vill vara i fred med sina tankar.
I pojkens ögon har de nått världens ände, och det är lätt att dela hans förundran över att människor valt att bosätta sig här vid den yttersta randen av allt. Stefánsson målar upp isolerade gårdar, jordkulor gömda under snötäcket, där barnen hostar lungsjukt och det ransonerade blaskiga kaffet är enda livsglädjen. Men romanen rymmer också glimrande humoristiska dialoger och en överväldigande kärlek till litteraturen, som på samma gång är en livsfara i det kärva klimatet – ”för mycket poesi gör en mjuk, man blir oduglig och svag” – och det som gör livet värt att leva.
Slutet gör mig närmast gråtfärdig vid tanken på att sista delen ännu inte finns översatt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus