Klemets bilradio

Ann Lingebrandt om Kennet Klemets "All denna öppenhet som kommer".

Det börjar med en knapphändig scenbeskrivning. En motorväg och allt som kan passera revy under en körning: köpcentrum, mobilmaster, containrar, överkörda djur. Mot denna fond tilldrar sig den följande strömmen av mestadels enradiga konstateranden som utgör Kennet Klemets sjätte diktsamling All denna öppenhet som kommer. "Road poetry", föreslår förlaget som genrebeteckning.

Det är en monolog av det slaget som kan pocka på i huvudet medan bilen rullar fram över långrandig asfalt. Eller kanske snarare en sorts dialog, ett flerstämmigt sammelsurium av motsägelsefulla fraser, likt en bilradio som hoppar mellan kanalerna. Osäkerheten är inskriven i texten: ”Är det jag som pratar eller är vi flera?”

En sak är säker – det är läge att oroa sig över trafiksäkerheten. Vart föraren är på väg framgår inte, men färden tycks hur som helst leda rakt in i depressionens, för att inte säga desperationens, mörka hjärta.

Medan trafikljusen växlar pågår en inre rådbråkning i korthuggna satser. Löst prat, mer eller mindre absurda påpekanden, roliga historier som inte är särskilt roliga, fragment av låttexter, förbiblixtrande minnesbilder, rop på mamma. Meningarna krockar med varandra, alstrar friktion, men bygger framförallt upp en allt starkare känsla av panik, av hot:

Jag önskade mig ett avsågat hagelgevär i femtioårspresent.

Regn snöfall, mest uppehåll.

Jag är inte död, jag bara luktar lite konstigt.

Och nog fick jag ett långt paket.

Jag är en låga. Blås på mig.

Klemets dikter har alltid varit mörka med en grundton av förtvivlan, liksom skrivna på ett sluttande plan, osande av självförakt.

Den fräna intensiteten och lågande bitterheten kan påminna om Johan Jönson, om än i en bra mycket mer komprimerad form. Bitande samhällskritik samsas med personlig sårighet, språklig upplösning går hand i hand med en romantisk uppfattning om dikten som sipprande blod.

I ”Accelerator” hette det: ”Det läcker ur mig (kärleken? döden?)/Orden, meningarna som ständigt genomblödda kompresser”. I förra diktsamlingen ”Kling kling” fortsatte han pilla i såret och fann ett koncentrerat uttryck för smärtan som tog hans poesi till en ny nivå.

Denna koncentration präglar också ”All denna öppenhet som kommer”. Slagget som skräpat ned Klemets tidigare samlingar finns kvar, men hålls på plats i en sträng ram. Det är som om en blåslampa av ångest gått fram över texten och fått den att pyra av oro.

Allt, också de komiska inslagen och käcka utropen, bidrar till att öka olustkänslorna. Ett maktlöst ursinne sitter vid ratten:

Hela jag är hat. Jag brinner av hat. Sen är det borta.

Det skulle kunna vara samtidens krisande man som talade, den ställde mannen som inte längre har något att förlora, Falling Down-mannen. Våldet lurar i kurvorna.

Svärtan är kompromisslös, ändå blixtrar då och då stråk av ljus genom mörkret, likt mötande bilars lyktor. Kanske är titelns öppenhet ett sådant ljus? Vart slutets stillsamt exalterade tonfall bär vet jag inte. Bara att Klemets frammanar en dov energi och säregen skönhet ur den skugghöljda färden.

Ann Lingebrandt
annlingebrandt@hotmail.com