Världens skal och människans skelett
Jenny Maria Nilsson om foto/poesiboken "Blackdrop Island".
Bildmaterial
Blackdrop Island
Fotografier av Klara Källström
Poesi av Viktor Johansson
B-B-B-Books.
boken. ”En salong där svarta explosioner blixtrar på en svart duk”, skriver poeten Viktor Johansson i den första dikten i boken Blackdrop Island, som innehåller fotografen Klara Källströms bilder och hans poesi.
Källströms explosioner är vita – så kallat blixtljus. Blixt är ett ljus som fotografen själv har med sig till platsen, och har ni tänkt på hur stor skillnad det är mellan naturligt ljus som, om än i skiftande form, tillhör platsen och det utifrån komna blixtljuset som alltid slängs iväg med en viss aggressivitet?
Periodvis har jag frågat mig själv om dokumentära fotografer alls kan tillåta sig ett sådant invaderande ljus, men det kan de såklart. Fotografen bör berätta sina historier så som hon eller han anser att det bäst ska göras. Blixt representerar viljan att lysa upp och visa, det är bra och generöst.
Titeln – "Blackdrop Island" – beskriver precis vad det är. ”Backdrops” var målade scenerier som fanns i fotostudior fram till 1920-talet, till exempel frusna sjöar där de porträtterade låtsades åka skridskor. Blackdrop är en lek med ord, för i Källströms bilder har den svarta natten gjorts till bakgrund.
Med en ö av blixtljus skapar fotografen sin egen teater med upplyst rekvisita och figurer hämtade ur Tokyos natt. Retoriskt är det effektivt och Källström skapar en spänning genom att låta blixtljuset vara för starkt.
Det studsar mot vita ytor, reflexband och fönster tillbaka mot betraktaren och ger känslan av en galet nyfiken blick som upptäcker en både bisarr och vanlig, en både ful och vacker civilisation åt oss andra.
Källström arbetar ofta tillsammans med sin sambo Thobias Fäldt och jag har sedan flera år följt dem båda.
Nu har de startat förlaget B-B-B-Books som den här boken är utgiven på. Den ambition och det driv de har är sannerligen utmärkta grejer. Det är hårt jobb för lite pengar, men vad den sortens fotografer gör är att de skapar strukturer för hela Fotosverige medan de själva tar sig framåt.
Den sydafrikanske fotografen David Goldblatt, numera över 80 år och fortfarande verksam, berättade på ett seminarium hur han totalt misslyckades i flera år då han först började fotografera.
Han beskrev också sin glädje när det inträffade att han behärskade tekniken och därför kunde närma sig den vision av bilden som han hade – den stunden är magisk.
Även om det är enklare nu i den digitala eran, med mer lätthanterlig teknik, så är fotografi en konst där framgång nås genom det motstånd som övervinns.
Källström är en begåvad fotograf, hängiven mediet och som lyckades, tror jag, rätt snabbt kontrollera processen. (En del av fotografiet är alltid och bör vara slump.) Jag har sett det förut och ser det i hennes arbete, känslan av att hon är i den förälskelsefas som uppstår när en talangfull person bemästrar sitt uttryck – det är en fröjd att se!
Men förtjusning i den egna kraften och förmågan är ett dubbeleggat svärd. Källströms förra serie "Gingerbread Monument" är bilder från Sverige i melankolisk fototradition och även om dessa nya foton är tagna på andra sidan planeten så gör estetiken att de ser lika ut. Att kasta ut blixtar är effektfullt men blir lätt en gimmick. Källström tycks ha hittat en säkerhetszon där hon producerar bra fotografi, men jag saknar en smärtpunkt och mognad.
Också i förra boken samarbetade fotografen med Viktor Johansson, som 2008 fick Borås Tidnings debutantpris.
Boken sammanför alltså två storheter, poesi och fotografi – vilka råkar vara mina egna favoriter – och eftersom allt blir tydligt när jämförelser hopar sig så ger boken oss ett utmärkt tillfälle att fundera över vad för slags språk fotografiet är och hur det skiljer sig från det skrivna.
Extra mycket så i det här fallet, för Johansson och Källström berättar på sätt och vis samma sak på sina olika språk.
”Hus är en förhårdnad runt den mjuka människan”, skriver Johansson.
Hans dikt innehåller skal, snäckor och berättar om det skelett som håller uppe både människan och världen och detsamma gör Källström i sina fotografier.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus