Ensamhetens smärta

Crister Enander om Erik Johan Stagnelius samlade skrifter.

Till skillnad från i princip alla framträdande romantiska skalder i Sverige höll sig Erik Johan Stagnelius för sig själv. Han var en ensling i den litterära världen. Alla de kotterier som bildades, och som även ytterst medvetet formerade sig för öppen strid mot de föråldrade litterära och filosofiska ideal som envist levde vidare, höll han sig undan.

Striden mellan den Nya skolan och Gamla skolan fick rasa bäst den ville – förutan hans inblandning.

Han kallades också för ”enslingen”. De försök som till exempel Lorenzo Hammarsköld – Atterboms närmaste drabant i slaget om den romantiska poesin – gjorde för att personligen närma sig Stagnelius misslyckades. Orsaken är oklar, men Hammarsköld antecknar om sina besök: ”jag ägde icke äran eller lyckan av Stagnelii närmare personliga bekantskap”. Fick han kalla handen och blev visad på dörren av Stagnelius, undrar man.

Erik Johan Stagnelius förblev en solitär sitt korta liv igenom. Att han gick sin egen väg, fann egna stigar i en tid som fullkomligt exploderade av nyheter inom såväl litteraturen som filosofin, fick självfallet även helt avgörande betydelse för hans egen poetiska och livsåskådningsmässiga utveckling.

Litterärt var han en av de få som även tog starka intryck av den franska romantiken, och inte enbart den tyska med namn som A. W. Schlegel, Schelling och Herder. Två franska författare av särskild betydelse bör nämnas: Madame de Staël och Chateaubriand.

Det är en synnerligen uppfriskande tanke. Romantikens i särklass största geni – ordet saknar i detta fall inte täckning – var aldrig en del av den starka och rätt aggressiva romantiska rörelsen.

I stället för intriger och kotteriverksamhet ägnade sig Erik Johan Stagnelius åt sitt skrivande – åt diktandet och en allt mer intensiv begrundan över världsalltets mysterier som kom att ta sig uttryck i en högst personlig och eklektisk världsåskådning med religiösa och mytologiska övertoner.

Att Erik Johan Stagnelius var ett diktens geni, en benådad skald av sällsynt lyskraft och fallenhet, framstår som ett oomkullrunkeligt faktum, inte minst då man tar sig tid att på nytt läsa hans många verk och efterlämnade poem mer systematiskt.

Den nya utgåvan av Erik Johan Stagnelius Samlade skrifter, vilken nu utkommit i fem band under redaktion och med initierade och vägledande kommentarer av Paula Henrikson och med en perspektivrik inledning av Anders Olsson, ersätter den tidigare utgåvan från 1911-19 som Fredrik Böök färdigställde och senare även reviderade 1957 i en mycket spridd utgåva.

Den som tidigare tvekat inför de många svårtydda och symboltyngda religiösa, mytologiska, nyplatonska, teosofiska, gnostiska och rätt rejält snåriga transcendentalfilosofiska referenserna kan nu med ledning av de ytterst initierade kommentarerna avsevärt lättare läsa och förstå Stagnelius dikter och skådespel.

Det är inte enbart det bedövande vackra och formfulländade, den nästan nonchalant eleganta behandlingen av de mest krävande av versmått och tankebilder, som på nytt framträder vid en omläsning av Stagnelius.

Jag måste erkänna att jag delvis lyckats glömma hur mäktigt drabbande och hisnande vackra många av hans dikter och skådespel är.

Det är inte minst den varma och smittande sensualismen, den krypande och djupt oroande känslan av det ödesdigra och bitterljuvt smärtsamma i livets korthet, denna dödens obevekliga och ständiga närvaro, som stiger fram i all sin kraftfullhet.

Det är också, och kanske främst, den överväldigande starka erotiska diktningen – denna längtan efter en högre och ljuvare förening i kärlekens tecken – som nog förmår att sätta sinnen i brand även i en så sexuellt överexploaterad tid som vår.

Och vem var den ständigt besjungna Amanda? Denna symbol för kärlekens längtan och mål till vilken Stagnelius återvänder?

Jag blir alltmer övertygad om – trots de enorma mängder bläck som runnit under alla spekulationer kring vem hon var i verklighet – att Amanda var en idealgestalt.

Det framhålls alltid hur osedvanligt ful och vrång Stagnelius var, eller som Atterbom sammanfattar det: ”Till sitt yttre obehaglig, otymplig, till och med ful, i sin klädsel ovårdad nära till cynism, i sitt beteende över huvud stillatigande och sluten, gick han bland dem som en person, som ej lockade till närmare umgänge och ej tilldrog sig uppseende genom annat än sin otrevlighet.”

Stagnelius fick, på samma sätt som senare Fröding, köpa sin kärlek för pengar. Och det är i spänningen mellan längtan efter den rena kärleken – detta tidens ideal kraftigt förstärkt av Stagnelius religiösa föreställningar – och det smutsiga och på alla sätt ovärdiga köpslåendet om kostnaderna för snabbt expedierade sexuella tjänster som Amanda stiger fram som en ouppnåelig och för evigt hägrande gestalt.

Det är längtan. Det är tomhetens smärta. Det är där, i sprickan mellan dröm och verklighet, som de förföriska orden föds av frånvaro och osläckt trängtan.

Ack! vad jag hatar den man, som i kärlekens himmelska nöjen

Söker, en fåfäng narr, annat än kärleken själv ...

Ära jag önskade mig av de värv som ära förtjäna

Men lycksaligad blott vill jag av kärleken bli.

Den 3 april 1823, klockan halv tre på eftermiddagen dog Erik Johan Stagnelius hastigt.

Han var då enbart tjugonio år. Det är en närmast omtumlade och ogripbar tanke då man sitter här med de fem banden av hans ”Samlade skrifter”.

Crister Enander
enander@kajen.com