Lidelse och lidande

Ann Lingebrandt utgår från Rut Hillarps liv och dagbok i sin essä om erotik och poesi.

boken. Efter att Georg Brandes kysst henne nedtecknade Victoria Benedictsson en minutiös analys av upplevelsen. Hon kunde inte låta bli att berätta om tilltaget – hon ville ju ha hans erkännande som författare och jämlike – och han övertalade henne att få läsa skildringen. Reaktionen var förödande. Brandes blev rasande: vem tar sig för att dissekera en kyss utom en kall, beräknande och reflektionssjuk varelse, någon som klyver sig itu och låter den ena halvan sitta och betrakta den andra, just en sådan människa han avskydde mest av allt.

Episoden kom att spöka i deras förhållande till Benedictssons dödsdag. En hel och harmonisk människa lade inte själva livet på dissektionsbordet, enligt Brandes. Men det var just vad Benedictsson ständigt gjorde i sina dagböcker: förvandlade liv till litteratur. Och därmed skapade hon sitt litterära storverk.

Sextio år efter att Benedictsson förtvivlat försökt skaka av sig Brandes fördömande – givetvis genom att skriva ner allt om hans raseri i dagboken – påbörjar en annan författare sin dagbok. En journal där livet porträtteras och analyseras minst lika detaljerat som hos föregångaren. Scener och samtal återges närmast stenografiskt och betydligt mer vågade saker än kyssar redovisas omsorgsfullt och öppenhjärtigt. Hon tvekar alls inte att visa upp det skrivna för sin älskare – nej, dagboken blir närmast en spelbricka i det erotiska samlivet. Tvärtemot Brandes uppmuntrar älskaren henne att skriva och varnar henne för att försumma dikten, att vara kvinna framför poet. Även andra får läsa: ”Dom jag har visat det för sa att det måste vara en roman, en sån kvinna finns inte. Men jag sa att hon fanns.”

Hon fanns och hon hette Rut Hillarp. När hennes dagbok tar sin början 1947 ligger hon i skilsmässa efter femton års äktenskap – hon var bara arton när hon gifte sig med sin lärare – och har gjort sig ett namn som poet, med dikter publicerade i tidskriften 40-tal och debutsamlingen ”Solens brunn”. Hon har mött en man, den demoniske rumänske flyktingen Mihail Livada, som snart kommer att flytta in i ett rum med egen ingång i hennes lägenhet, orsaka henne många tårar och inspirera till debutromanen ”Blodförmörkelse”.

I dagboken står passionen i centrum – passion i båda betydelserna: lidelse och lidande. När hon älskar skriver hon, när hon inte älskar ligger också dagboken i dvala. Samma kurva följer hennes skönlitterära produktion.

Det är en självmedveten författare som för pennan i dagboken. 1949 är Benedictssons dagböcker högaktuella genom Fredrik Bööks bok ”Victoria Benedictsson och Georg Brandes”. Hillarp läser och kommenterar: ”Godegud vilken ynklig tragedi – det anses att hennes dagbok är nåt enastående. Jag känner detta som en personlig förolämpning!” Senare kommer hon att jämföra sig med Anaïs Nin, övertygad om att hon själv kan åstadkomma något lika bra.

Spänningen mellan liv och litteratur finns där hela tiden. Visst lever hon livet skrivande – men om hon tvingas välja är det enkelt: ”valet emellan liv och konst är inget val: så fort liv bjuds mej tar jag det.” Samtidigt väljer hon helst det liv som ger störst litterär effekt: ”Vill du sakna eller hata, säjer Elis. och blir förfärad när jag svarar: Det beror på vilket som är litterärt givande.”

Dagboken ger en bild av det litterära livet i efterkrigstidens Sverige, av vad det innebär att vara kvinna på en parnass dominerad av män, och även inblickar i klassrummen där Hillarp tillbringade sitt yrkesliv. Men framförallt kretsar den kring det ämne som också dominerar hennes skönlitterära verk: kärlekens mörka underströmmar. Den erotiska hängivelsen och könens ritualiserade maktspel.

Hillarps poesi är skriven med bågen fullt spänd, kompromisslöst högstämd och klangfull. Bildspråket lånar intensitet från myterna, sexualiteten äger en mystisk dimension och extas och destruktivitet är tätt sammantvinnade. Också hennes liv präglas av den spända bågen, av ett behov av att alltid balansera på smärtans egg, att våghalsigt lindansa över begärets avgrund. Hillarp skriver i full förvissning om att hennes liv – ett liv som hon själv iscensätter i dramatisk belysning – är hennes storverk och att dagböckerna, som är det hon ”är och åstadkommer”, någon gång kommer att publiceras, kanske om hundra år.

Riktigt så lång tid tog det inte. Vid Hillarps självmord 2003, nästan 90 år gammal, testamenterade hon dagböckerna till sin före detta elev och nära vän Birgitta Holm, och det är hon som nu sammanställt ett urval – det rör sig om ungefär en tiondel av det totala materialet. Samtidigt ger Holm ut biografin Poet och erotiskt geni, som är tänkt att komplettera dagboksutdragen. Hillarps egna ord är skållhett material, också i en tid som tycker sig ha sett det mesta i utlämnande, avslöjande, namnuppräknande nyckelprosa. Här porträtteras flera av tidens litterära personligheter så att säga utan byxor. Med rep och bälte i hand. Den erotiska genialitet Hillarp gärna skröt med inkluderade ett stort mått av masochism: hon strävade efter underkastelse, att få slänga sig för fötterna hos en man värdig att vara hennes härskare.

Om jag läser dagboken med skräckblandad fascination ökar inslagen av det förra när jag kommer till Holms biografi. Holm har, rätt provocerande, valt att dela in boken i två delar, M och S, efter de två män som dominerade Hillarps känsloliv. Nog för att man vitsigt kan kasta om initialerna till S/M och att Hillarp själv ger dessa två män stor betydelse: medan Livadas nyckfulla grymheter värkte fram ”Blodförmörkelse” gav författaren Sivar Arnér, som hon höll fast vid i två mångåriga omgångar av ”ständigt upprepade syndafall”, sporren till andra romanen ”Sindhia”. Men en hel del andra män passerar revy i hennes liv under dessa år – och nog hade väl Hillarp förtjänat att sin egen levnadsteckning inte bara betraktas i förhållande till männen?

På det hela taget är Holms bok ojämn. Inledningen framstår som rätt inkrökt för den läsare som inte redan är insatt – jag hade gärna velat veta något om Hillarps liv också innan dagboken. Analyserna av Hillarps skönlitterära verk kan vara onödigt snåriga – ibland långsökt akademiska, ibland närsynt biografiska – och bruket av termen autopossession kunde gott ha stramats åt en smula.

Om man anser att författare har rätt till ett privatliv – till ett fredat underliv, närmare bestämt – är boken problematisk: Holm drar sig inte för att diskutera de mest intima aspekterna, in på gynekologisk nivå. Som man bäddar får man förstås ligga – Hillarp närde vad hon själv beskriver som ett vetenskapligt intresse för sitt privatliv och deklarerar i ett brev till Arnér: ”Jag vill gå till eftervärlden som en stor älskarinna”. Men stundtals känns det omotiverat att Holm upprepar sådant som ändå står i dagboken.

Läst sida vid sida med dagboken är biografin hur som helst ett fängslande komplement, inte minst för bilden som växer fram av samspelet mellan dikt och verklighet, krockarna mellan Hillarps uppfattning och omgivningens och hur hon skapar sig själv i både ord och handling. Dessutom ger Holm ett vidare perspektiv på konstnärskapet och tar upp fotograferandet och de experimentella filmprojekten: 1950 vann Hillarps ”De vita händerna” förstapris som Årets smalfilm. Och bara bildmaterialet gör det värt att införskaffa boken. Det diskutabla med att skriva en biografi om en nära vän, vägs upp av den sällsynta inblick Holm kan ge och hennes möjligheter att korrigera, eller åtminstone nyansera, dagbokens subjektiva sanning.

Det är en komplex, för att inte säga kluven, personlighet som träder fram i det helfigursporträtt de två böckerna tillsammans ger. Å ena sidan den frigjorda, självständiga, stolta kvinnan som suveränt sätter sig över tidens spelregler och med högburet huvud krossar konventionerna. Å andra sidan hennes behov av att se upp till och underkasta sig männen, hennes väntan vid telefonen och gråt nätterna igenom vid en stängd dörr. Hon fångar själv dubbelheten när hon för Livada förklarar att hon vill vara både slavinna och drottning.

För Sivar Arnér tycks det stora problemet i förhållandet till Hillarp ha varit hans underlägsenhetskänslor. I hans ögon slog hon honom på alla plan: bildningsmässigt, socialt, litterärt. Ändå ville hon göra honom till den överlägsne Mannen.

Konflikten mellan den storslagna föreställningen och den banala verkligheten kan ge komiska effekter, ibland tragikomiska. I Hillarps erotiska filosofi skulle sex vara ett sakrament och mannen helst likna en gud. En idolisering som innebar att hon många gånger lät sig behandlas som skit – stundtals tycks det inte ha hänt så mycket sedan Victoria Benedictssons tid. Andra gånger var det svårt att få med mannen på spelet. En av hennes älskare beskriver henne som en ”erotometafysika” och föredrar när hon är söt framför sakramental – han hittar på att kalla henne Gunhild eftersom namnet Rut gör honom impotent: ”hela gamla testamentet välver sej ju över oss”.

Att det framförallt var en illusion hon sökte var hon i högsta grad medveten om och hon kan själv ta tillvara på situationens humor med ironisk sälta: ”Jag behövde en överstepräst, inte en vanlig bagare, som till på köpet betedde sej klumpigt så fort han fått kläderna av sej.”

Det där med sakramentet kunde hon fixa själv, bara mannen lät bli att ta död på illusionen.

När Hillarp på 80-talet, efter nästan två decenniers tystnad, återkom som författare med sina tre fotopoesiböcker – ”Spegel under jorden”, ”Penelopes väv” och ”Strand för Isolde” – innebar det ett stort genombrott, inte minst bland de unga, och därmed en sent erövrad ikonstatus. Vid det här laget hade hon gett upp förhärligandet av det motsatta könet och betraktade ungdomens idolisering med viss avsmak: ”Det finns inte en uns kvar av min förmåga att se en gud i Mannen.” Men likafullt är hon den som väntar, än en gång på den eviga återkomstens Arnér, och skriver i samma anteckning: ”Vaknar i en sjö av sorgsenhet. Han kunde gott ringa!”

”Den sena lidelsen/är som en grav utan döda”, formulerar hon bittert i ”Spegel under jorden”. Trösterikt är det då att läsa att hon vid samma tid konstaterar: ”Vilket fantastiskt liv jag har haft.”

Med sin romantisering av den upphöjda tragiken, ”tristanfrosseriet” med hennes egna ord, söker sig Hillarp ständigt till kärlekens sjöar av sorgsenhet. Den lycka hon drömmer om kan bara balansera på olyckans gräns – och det är alltid i spänningen mellan lidelsen och lidandet hennes skapande uppstår. Hon iscensätter sitt liv för mesta möjliga njutning och smärta. Det kan vara sorglig läsning. Men samtidigt blir jag upprymd. Det är något befriande med hur Rut Hillarp griper tag i varje möjlighet att genom litteraturen höja sig över futtigheten, kliva ur vardagens triviala ledsamheter och ge sig hän fantasin.

Ann Lingebrandt annlingebrandt@hotmail.com