Härligt, härligt – och farligt, farligt!

Marie Pettersson läser Fanny Ambjörnssons bok "Rosa – den farliga färgen", och hittar en färg med många ansikten.

boken. Rosa. Kanske den mest laddade av alla färger. Ett myller av förväntningar, på svaghet, kvinnlighet och infantilitet. Eller på styrka, skevhet och motstånd. Rosa – en fluffig My Little Pony-dröm, en argsint anarkafeministisk kamphistoria, en stureplansstekares champagnedoftande dyrskjorta vid bardisken. Bäbisflickornas färg – men för bara hundra år sedan bäbispojkarnas (då klädde man tjejerna i ljusblått). Dagisflickornas färg – själva lösenordet till det egna rum dit inga trista typer i grått-marinblått-mörkgrönt-skalan har tillträde.

Rosa – en markör för klass, kön, ålder, sexualitet – ett lackmuspapper på samhällets tillstånd just här och precis nu?

Socialantropologen och genusforskaren Fanny Ambjörnsson har skrivit en hel bok om rosa. Boken är en grundlig genomlysning av samtidens förhållande till rosa, av den laddade färgens betydelse för vår identitet, självkänsla och världsuppfattning. Ambjörnsson varvar djupintervjuer med teoretiska resonemang, hon hämtar exempel ur film, konst och litteratur och argumenterar sakligt för att färgen rosa är en av de viktigaste principerna med vilken vi sorterar och inordnar verkligheten. Färgen är farlig – för att den fyller oss med förutfattade meningar, och samtidigt härlig – för att den kan vara ett viktigt verktyg när vi vill bryta mot konventionerna.

Så beskriver till exempel en av de intervjuade männen, Lars, som arbetar som jurist på en stor firma, hur han använder sig av rosa för att markera självständighet och integritet; med hjälp av en rosa slips sticker han ut sådär lagom mycket. Rosa byxor – nja det hade nog varit lite väl bögigt. Kapitlet som handlar om hur heterosexuella män som gillar rosa ser på färgen är intressant: här dras gränserna upp för hur, var, varför och när man kan bära rosa, och det blir tydligt att färgen kan användas som en självständighetsmarkör först när personen som iklär sig färgen redan har uppnått en viss makt. Samma logik enligt vilken David Beckham kan klä sig i sarong utan att förlora i status – medan killen bredvid dig på kontoret svårligen kommer undan glirningar i ett liknande plagg.

För att praktisera metrosexualitet måste du först bevisa din (heterosexuella) manlighet på ett eller annat sätt.

Än flickorna då? Jo, de flickor i fyra- till tioårsåldern som Fanny Ambjörnsson intervjuat om färgen ger mycket spännande och motstridiga uppgifter om sitt förhållande till rosa. De yngsta tjejerna är, en smula schematiskt, ofta stolta över sina rosa ägodelarna – de frossar i Hello Kitty-tröjor och prinsessklänningar, de visar glatt upp sina jeans med rosa blommor på eller sina rosafluffiga gosedjur.

Småflickorna överdriver vuxenvärldens könsmatris, den som historikern Yvonne Hirdman har beskrivit i termer av isärhållning och hierarkisering, det vill säga att samhället håller isär det manliga (i det här fallet grått-blått-grönt) och det kvinnliga (rosa) och sedan nedvärderar det kvinnliga.

De äldre tjejerna har ett mer kluvet förhållande till färgen. Visst, det kan gärna vara lite rosa här och var, men det får inte bli för mycket. Linnea, sju år, säger till exempel att hon gillade färgen mycket mer när hon var "liten". Att ta farväl till rosa är, när man lyssnar till de här tjejerna, att ta farväl till barndomen, att inordna sig, ta mindre plats, normaliseras.

Det rosa flickrummet där man tillåts frossa i rosa kan ur det här perspektivet tolkas som ett sätt att komma undan omvärldens krav på återhållsamhet och, som Fanny Ambjörnsson skriver, "spränga befintliga föreställningar om den respektabla duktiga flickan, hon som beter sig enligt förväntningarna och håller sig på mattan". Ur det perspektivet är det inte heller konstigt att rosa så ofta är de intervjuade feministiska aktivisternas favoritfärg – ett frirum från vuxenvärlden.

Efter att ha läst en hel bok om en färg är det hursomhelst en sak som står klart och tydligt: det är mannen som är norm, när det gäller färger såväl som alla andra sorterande principer runtomkring oss. I ett försök till jämställdhet väljer till exempel många av de småbarnsföräldrar som Fanny Ambjörnsson intervjuat bort rosa på sina flickor, till förmån för mer könsneutrala kläder som brunt, grått och vitt. Det är flickorna som ska korrigeras – att klä en pojke i rosa, däremot, uppfattas av de flesta som ett onödigt statement. Ambjörnsson: ”Det är det kvinnligt kodade som måste kläs om i blått, medan det blå framstår som mindre markerat, degraderande och besmittat.”

Andra föräldrarna väljer bort rosa med hänvisning till stil och smak. Rosa är bara för mycket, det är ryschpysch och arbetarklass, rosa vittnar om att man inte har koll på läget. Eller som den intervjuade Josefin, som fått en rosa overall till sin dotter av en vän, uttrycker saken: ”Jag höll masken och sa ’Ojoj, vad fint!’. Och sen tänkte jag att det här går inte, den här kan vi inte använda. (…) Jamen den utstrålar någon sorts omedvetenhet om den här problematiken med tjejer och killar.” När Josefin vid ett senare tillfälle träffar författaren har hon tänkt vidare kring det här med overallen och konstaterar att det för henne handlar minst lika mycket om smak och identitet som om genus.

Slaget om den rosa overallen blir alltså till sist inte bara ett könskrig, utan också ett klasskrig. För visst signalerar väl unisex-kläderna från Polarn O. Pyret föräldrarnas tillhörighet i en stilmässig medelklassnorm lika mycket som en genomtänkt feministisk strategi? Jag har råd att klä min bäbis i en brunrandig body för trehundra spänn, liksom. Jag tar avstånd från arbetarklassens dåliga (läs rosa) smak.

Nej, rosa är verkligen inte bara en färg. För många – för mig! – är konnotationerna så många och så laddade. Mina barn, små levande arenor för de ständiga kamperna kring kön, klass, identitet. Mina barn, små egna individer med alldeles egna anledningar att bära eller inte bära rosa tyllkjol. Men det fria valet är ju som bekant en chimär, och det som kommer med rosa av inlåsning i roller, underkastelse, ofrihet, nej, det önskar jag inte mina barn.

Fanny Ambjörnssons bok gör inget av det här lättare. Men den kanske kan hjälpa den som likt jag är kluven till färgen rosa att förstå var ambivalensen kommer ifrån. Och för den som vill klä sig själv eller sitt barn i en rosa outfit gäller det att ha koll på de kulturella associationer som följer med färgvalet.

Kommer du eller hen att uppfattas som stark, barnslig, anarkistisk, queer, inne, löjeväckande, modig, självständig eller mainstream? Ja, det beror nog på vem du är och vart du är på väg, var du bor och var du befinner dig i den hierarki som – synlig eller osynlig – råder runt just dig. Eller så kan du, som Nelly 8 år, gå mer på känsla: "När jag har på mig nåt rosa... Det känns lite pirrigt. Å, vad fina kläder jag har på mig. Medan de andra har vanliga kläder."

Marie Pettersson mariepoesi@gmail.com