Ironiska grimaser

Diana Holmbergs är kluven till Fredrik Lindströms novellsamling.

Efter några av Fredrik Lindströms noveller börjar jag undra om också nästa ska göra mig besviken.

Gång på gång krokar han fast i något stort och viktigt för att till slut fega ut med ett happy end eller en överlägset ironisk grimas som jag helst inte vill skratta åt. Om han inte älskar sina stackars felbara karaktärer har han ingen rätt att hänga ut dem såhär, tänker jag harmset. Eller är det jag som kommer till korta när han stannar upp inför bråddjupet och överlämnar resten åt mig? Finns empatin där i alla fall, under ironin?

Ibland gör den det i alla fall. Alldeles uppenbart har Lindström ett öga för den förtingligade livsstilen. I “Soffan” letar Estelle och Fredrik efter den perfekta soffan till sitt perfekta hem, där varje pryl är speciell, en riktig conversation piece där deras gäster gärna får utbrista “fan, vad rätt!” inför jättefotografiet på sovande japaner i tunnelbanan, den under vilken det ännu fattas en soffa som är “vi”.

Jag står beredd att slå dem i skallen med en Ming-vas när de i slutet av novellen ligger tillsammans i mörkret och tänker att “livet ter sig oändligt, och samtidigt är de mer medvetna än någonsin om hur tillfälligt det är”. Jag ställer ifrån mig vasen.

Andra gånger tvingar Fredrik Lindström mig att förargat avvisa berättarröstens attityd av självbelåten införståddhet – ett “vi vet ju bättre, eller hur?” – som gör karaktärer till karikatyrer.

Det handlar om våra alltför små ambitioner, om melankoli, sorg, åldrande, alienation. När Fredrik Lindström inte dyker ner i det mänskliga djupet, ska jag vara tacksam då, för att jag får dikta fortsättningen själv?

Jag är det i alla fall, men av en annan anledning, när han i “Gosedjuren” beskriver en bisarrt upptrappad maktkamp mellan en bortskämd fyraåring och hans föräldrar som inte längre klarar av att dela bostad med åttiofyra gosedjur. Här tar det stopp precis innan vi skulle kunna glida in ett kallblodigt porträtt av det farliga Monsterbarnet.

Jag måste till slut buga för Lindströms förmåga att identifiera väsentliga frågeställningar och klä dem i precisa, sociala markörer. Det är ofta så dråpligt att jag skrattar bort etiketten brukslitteratur. Vi använder förresten alltid litteraturen till något, på ett eller annat sätt.

När man känner sig skriven på näsan är en mycket personlig fråga.

Diana Holmberg
diana.holmberg@hd.se