När Europa slogs i spillror

Crister Enander om pacifisten Stefan Zweigs memoarbok "Världen av i går", en läsning han närmast ser som en skyldighet.

boken. Artilleripjäsernas dova krevader mullrar avlägset. Spridda skurar från kulsprutepistoler hörs då och då i skogarna. Natten är mörk, hela världen är kolsvart förutom när granaterna slår ner och med ett blixtsken lyser upp himlen. Snön ligger meterhög. Det är kallt, neremot tjugo minusgrader. Inne i militärtältet sover tjugo mannar den tunga sömn som enbart fysisk utmattning kan skänka. Kaminens tunna plåt glöder rött.

Själv har jag krupit in mot tältets mitt där fotogenlampans svaga sken faller på boken jag ligger och läser i natten. Jag har frivilligt erbjudit mig att ta två extra eldvaktspass – av den egoistiska anledningen att jag inte kan sluta läsa. Och hela dagarna längtar jag också tillbaka till boken och en annan tid, efter en röst som närmast magnetiserat mig.

Det var, likt en sådan där grym ironi som enbart livet självt förmår skapa, under militärtjänstgöringen jag första gången läste pacifisten Stefan Zweigs memoarvolym Världen av i går. Efter alla år luktar mitt gamla slitna exemplar – nött och med tappad rygg så att man ser bindningen – fortfarande vedeldsrök och vapenfett.

De böcker som förmår påverka oss på djupet, kanske rentav ge tillvaron en annorlunda riktning eller skapa intressen som annars förblivit outforskade, är märkligt få. För mig är ”Världen av i går” ett av dessa sällsynta verk. Något i min syn på världen, på mig själv och historien förändrades på allvar efter läsningen.

Nu utkommer "Världen av i går" i ett ovanligt vackert band på Ersatz förlag, i en av Anna Bengtsson känsligt reviderad och språkligt moderniserad utgåva av Hugo Hultenbergs gamla översättning.

Ett hav av blod och en himmel förmörkad av bränt människokött, miljontals kadaver i skyttegravarna kvävda av senapsgas och två brutala världskrig ligger emellan oss och den svunna tid som den på sin tid omåttligt populäre österrikiske författaren Stefan Zweig (1881-1942) försöker frammana i dessa medryckande och smärtsamma memoarer.

Han befinner sig då i landsflykt och bor på ett hotell i Brasilien. Med andra ord skriver han ner sina minnen i full vetskap om att världen står i brand. Hemma i Europa mördas judar och oliktänkande med industriell effektivitet. Hitlers arméer framstår som ohejdbara. Barbariet tycks gå mot en säker seger.

Men det är inte enbart ett krig som rasar. I Stefan Zweigs ögon är det en hel kultur som går mot sin undergång – allt som han under sitt liv hållit högt, kämpat för och sett som självklara ideal, allt detta ser han gå förlorat i en barbariets mäktiga järnstorm.

Det är inte minst den starka laddning som uppstår mellan en troskyldigare och naivare livsinställning, då tron på framtiden ännu var stark och orubbad, och vad som sedermera kom att hemsöka Europa – som gör ”Världen av i går” så drabbande och intensiv.

Stefan Zweig slits själv ständigt mellan de olika stämningarna, mellan då och nu, mellan förrädisk idyll och levande mardröm.

Zweig var i varje tum europé. När han äntligen slapp ur den kvävande skolan i Wien – som han verkligen avskydde – gav han sig i ett medvetet sökande efter nya och andra perspektiv ut på långa resor i Europa. Han begav sig till – och bodde under årslånga perioder i – Berlin, Paris och London. Han reste runt i Italien, Spanien, Belgien och Holland.

Att ge memoarerna undertiteln ”En europés minnen” var heller inget koketteri. Allt han gjorde präglades av en solid internationalism och längtan efter broderskap över gränserna. Han var en av sin tids mest kända och – vill jag bestämt hävda – viktigare erkända författare.

Han var personlig vän med såväl Rainer Maria Rilke som Hugo von Hofmannsthal, Emile Verhaeren och Maxim Gorkij, Sigmund Freud och Joseph Roth – för att bara nämna några. Runtom i Europa umgicks han med den tidens författare och konstnärer, tonsättare och vetenskapsmän. När sedan illusionerna brast, idealen kvävdes och gud dog gott dör i första världskrigets skyttegravar, förändrades världen i grunden. Det fanns ingen återvändo.

Oskulden kan enbart, som bekant, förloras en gång.

”Därför hör jag inte längre hemma någonstans, därför är jag överallt en främling och i bästa fall en gäst”, skriver Zweig. ”Även mitt egentliga hemland, det som mitt hjärta valt, Europa, har gått förlorat sedan det för andra gången sargat sig självt i självmordiskt inbördeskrig. Mot min vilja har jag blivit vittne till förnuftets värsta nederlag och brutalitetens vildaste triumf i historisk tid.”

Men han hänger sig inte åt nostalgisk idyllisering och målar inte sina minnen med falska färger. Tydligt ser han även den svunna tidens brister och orättvisor, perversioner och samhälleliga tillkortakommanden. Det gäller allt från sexuallivet och den viktorianska förljugenheten till förtrycket av de fattiga och kvinnornas underordnade roll. Men han understryker att det en gång fanns en tid då idéer och drömmar om en bättre framtid existerade på allvar. En tid som präglades av självklar framtidsoptimism – en bergfast framtidstro – som genomsyrade mycket av det konstnärliga och samhälleliga livet.

När freden som följde på första världskriget – det krig som skulle ta slut på alla krig – började knaka i fogarna och Europa i snabb marschtakt gick mot ännu ett nytt och ännu större blodbad, tvingades snart Zweig som var son till en judisk textilmagnat fly, först under sex år till London och Bath och senare till Latinamerika.

I exilen skrev han sedan sitt hjärtskärande och klarsynta testamente, denna vittnesbörd om en svunnen verklighet och en förlorad tid. Ty det är i avsevärt större utsträckning en skildring av tiden än en renodlad självbiografi. Stefan Zweig var till sin läggning extremt privat och ställde sig hellre i bakgrunden och betraktade, än sökte sig till scenens mitt. Nästan krampaktigt värnade han om sin integritet, vilket är en starkt bidragande orsak till att ”Världen av i går” blir till en bok av högsta betydenhet och angelägenhetsgrad för oss ännu idag.

Kort tid efter att Zweig var klar med boken tog han och hustrun livet av sig i Petrópilis, staden där de då bodde i närheten av Rio de Janeiro. ”När du får detta brev, mår jag mycket bättre än förr”, skrev han i ett avskedsbrev.

När jag läser boken på nytt, under minst sagt andra omständigheter än första gången, sker det likväl med samma blandning av fascination och förstämning. Den har bevarat sin förmåga att fängsla och ge en tydlig bild av det Europa som en gång fanns och hur det brutalt förvandlades till det Europa som nu är vårt att leva och verka i.

Jag vill hävda att det är närmast en skyldighet – en moralisk förpliktelse – att läsa Stefan Zweigs ”Världen av i går” för att förstå och verkligen inse vad som en gång skedde, men det är i ännu högre grad en stor förlust för den som avstår.

Crister Enander enander@kajen.com