Ytlig svartsyn utan klarsyn
Crister Enander om Johannes Ekmans essäsamling "Den nödvändiga pessimismen".
Den nödvändiga pessimismen
Klarsyn och svartsyn i dikt och tanke”
Johannes Ekman
Carlssons
boken. Det är utan tvekan tankemässigt sunt att förhålla sig skeptisk till pessimister. Redan Nietzsche insåg det efter att han brutalt brutit med Schopenhauer, ädelpessimisten framför andra. I en anteckning noterar Nietzsche: ”Schopenhauer, ehuru pessimist, så spelade han dagligen flöjt efter maten”.
Det är viktigt att komma ihåg att det inte finns en pessimism. Det är ingen fix och färdig världsåskådning med filosofiskt heltäckande förklaringar. Det rör sig om en mängd olika sorters pessimism – ja, det finns nästan en pessimism för varje deppgubbe.
Svårast har jag för den avart vars representanter kan kallas ”de muntra pessimisterna”. De skriver med svartast tänkbara bläck och tecknar en undergångsladdad bild av en värld i evigt elände och blir enbart alltmer förnöjdare för varje ny beskrivning av misären och mörkret de lyckas formulera.
I Den nödvändiga pessimismen utgår Johannes Ekman ifrån en felaktig – och utan tvekan fatal – premiss. Han ställer samtidens utveckling – ytligheten, den enögda konsumismen, den kortsynta tillväxthysterin – mot pessimismen. Som om svartsyn och tungsinne kunde vara en räddning undan samhällsutvecklingen och ”fördumningen” som följt i turbokapitalismens spår.
Det är naturligtvis rent nys. Det är rentav reaktionärt nys. På samma sätt är det med den förvrängda schablonbild av upplysningsrörelsen som Ekman torgför. Det är enbart illa smälta läsefrukter från Frankfurtskolans tänkare som Horkheimer och Adorno.
Att se upplysningens ”ensidiga kunskaps- och vetenskapsoptimism” som en förelöpare till ”det tidiga 2000-talets IT- och nätoptimism” avslöjar en okunnighet som är generande.
Den inledande tredjedelen av sin bok ägnar Ekman åt att försöka göra en svepande sammanfattning av vad pessimismen är. Han lyckas inte.
Det blir mest en ytlig och virrig citatkatalog och korta referat av ett antal böcker. Om man skulle vilja ta pessimismen på ett större filosofiskt allvar än vad Johannes Ekman gör, skulle en enkel och grov uppdelning av olika sorters pessimister snabbt bilda tre grupper: de kämpande, de uppgivna och de koketterande pessimisterna.
Samtidigt bör man då komma ihåg att en pessimist som tar sin lära på djupaste allvar tiger. Det är så att säga pessimismens paradox. Redan genom att skriva om pessimismen – genom att blott ta steget från tystnad till att anse det av vikt att skriva om alltings bottenlösa elände – så ger man upp en del av hållningen i dess mest konsekventa form.
En av de fyra pessimister som Ekman sedan behandlar mer ingående i sin bok, den portugisiske författaren Fernando Pessoa mest känd genom den postuma ”Orons bok” – är den som står närmast en renodlad pessimism.
Tyvärr skrapar Ekman enbart på ytan och porträttet av denne högst fascinerande författare förblir rätt intetsägande. Det gäller även porträttet av E. M. Cioran som utan tvekan var en av de koketterande pessimisterna vilket många – till exempel Claudio Magris – påpekat.
Och det går inte att förstå vad avsikten är med den egendomliga citatteknik som Ekman använder. I texterna om Pessoa, Louis-Ferdinand Céline, E.M. Cioran och Thomas Bernhard finns mängder av citat från andra författare insprängda – utan att citaten är relaterade till de författare han behandlar. I avsnittet om Pessoa finns över fyrtio citat av andra skönlitterära författare, till exempel Gunnar Ekelöf, Åsa Wåhlin, Lennart Sjögren, Björn Julén, Ingrid Sjöstrand.
Presentationen av Thomas Bernhard tillhör bokens bästa och är en bra introduktion till författarskapet för den som aldrig läst denna österrikiska sanningssägare och befriande hämningslösa provokatör.
Däremot är det tvivelaktigt om Bernhards hållning ens går att beteckna som pessimistisk. Hatet, vreden, äcklet, den svidande samtidskritiken i hans romaner och pjäser står för något annat än pessimism.
Hans världsåskådning, som den ser ut bortom hans kritik, närmar sig snarare en existentiell nihilism.
Undertiteln på Johannes Ekmans bok lyder ”klarsyn och svartsyn i dikt och tanke”.
Det är dock dessvärre just klarsyn som saknas.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus