Sorg och moderskap
Therese Eriksson läser Justine Lévys "Vi ses på Place de la Sorbonne" och "En ovärdig dotter".
Bildmaterial
Justine Lévy.
En ovärdig dotter
Justine Lévy
Översättning Alexandra Dumas
Sekwa
Vi ses på Place de la Sorbonne
Justine Lévy
Översättning Maria Björkman
Sekwa pocket
boken. Hur blir man en god mor till sitt barn när ens egen mamma fallerat på alla väsentliga punkter? Och hur förhåller man sig till en oplanerad graviditet och ett blivande moderskap, när den egna hopplösa mamman samtidigt ligger döende i cancer? Dryga femton år efter debuten ”Vi ses på Place de la Sorbonne”, som utgick från hennes egna upplevelser av en smärtsam mor-dotterrelation och som nu utkommit i pocket, kom Justine Lévys andra roman om modern, En ovärdig dotter. Nu finns den på svenska i översättning av Alexandra Dumas.
Om ”Vi ses på Place de la Sorbonne” skrevs av en uppenbart ung författardebutant, är ”En ovärdig dotter” den vuxna dotterns återkomst till ett tema som hon förmodligen aldrig blir färdig med. För även om det trotsiga och de yviga och dramatiska gester som präglade debutromanen här är nedslipade till någon form av försoning eller resignation, så är sorgen med sina bultande ”varför?” och ”hur ska det gå?” långt ifrån färdigbearbetad när boken är slut.
Det är inte främst den sorg Lévys alter ego Louise känner över att hennes mor dör i cancer som jag tänker på. Även om den är en ovanligt sårig och skuldtyngd historia, eftersom Louise inte förmådde att berätta att hon var gravid förrän mammans sjukdom var så långt gången och hon var så påverkad av mediciner att Louise inte kunde veta om hon egentligen förstod vad det var hon fick höra: att hon skulle bli mormor, om inte döden kom emellan.
Nej, den betydligt mer desperata sorgen i ”En ovärdig dotter” är den som handlar om huvudpersonens totala avsaknad av riktlinjer för hur en mor respektive en dotter ska bete sig. När hon väntar sitt första barn, en flicka, vet hon att hon absolut inte ska bli den mor hon själv haft – men har ingen aning om vad hon ska göra istället.
I jämförelse med debutromanen ger Lévy här sin döende mor betydligt mer försonande drag, den vuxna dottern tycks ändå ha förlåtit, och sjukdomen har hjälpt till: ”Det är fruktansvärt, men ibland tänker jag att hon blev sjuk för att vi äntligen skulle komma nära varandra.”
Men om den vuxnare Louise – eller Justine Lévy – är sparsammare nu med att exponera sin mor, har hon också förlorat något av debutromanens ungdomliga nonchalans. I den redogjorde hon sakligt för alla moderns snedsteg, lite som en fallstudie. I ”En ovärdig dotter” är den lättvindigheten inte längre möjlig, nu är livet och döden på allvar, och det är nu som Louise på djupet begriper hur hennes uppväxt har skadat henne. Prosan har också mognat och vuxit ifrån alla manér, och det gör den bara bättre. Berättelsen blir intensivare, mer påträngande.
Det är en ganska otäck upplevelse att vistas i Louises tillvaro av sjukhusbesök, skuldkänslor, vämjelse inför den växande magen och det oupphörliga nagelfarandet av hennes roll i den här världen. Besattheten av det egna jaget och den egna (o)förmågan, den extrema självfixeringen, är kanske det allra tydligaste spår som Alices bristfälliga uppfostran ritat i hennes dotter.
Justine Lévy är varken ensam i samtidslitteraturen eller litteraturhistorien om att skriva om relationen mellan en mor och en dotter. Men jag har läst få böcker som är så maniskt besatta av detta förhållande, att de praktiskt taget utelämnar allt annat.
”En ovärdig dotter” är en vidareutveckling men långt ifrån en avslutning på detta tema, och jag tror att vi kommer att få se fler böcker av Justine Lévy som handlar om hennes mor.
Och jag tror att de kommer att bli bättre och bättre.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus