En antihjältinna i kioskdeckarförpackning
Ann LIngebrandt läser Unni Drougges "Förkunnaren".
Bildmaterial
Förkunnaren
Unni Drougge
Massolit förlag
boken. När Unni Drougge lanserade Berit Hård fick alla lönnfeta och smygsupande deckarsnutar konkurrens: en nerdekad medelålders kvinnlig skvallerjournalist med lika glupsk aptit på snabbmat och alkohol som på unga män som släpas hem från krogen för en natt. Överviktig, klumpig och klädd i för tajta kläder, vulgär och vasstungad. Alltid beredd att lätta på skruplerna på jobbfronten.
En antihjältinna ut i fingerspetsarna i kioskdeckarförpackning.
Serien om Berit Hård, som nu kommit till del två av utlovade tre romaner, är deckarparodi, men i än högre grad samtidssatir. I första boken, ”Bluffen”, tog Drougge nästan livet av Jan Guillou och slungade rallarsvingar mot kulturkändisvärlden till höger och vänster – även självaste Unni Drougge råkade ut för några lättare tjuvnyp.
I Förkunnaren är det lyckogurus, penningstinna självhjälpare och vänsterprasslande politiker som står på tur för smisk: ”Mumbo jumbo-vägen till La la-land”. Den här gången handlar det om en vithårig Tomas Di Leva-figur, den sektledarkarismatiske och nyandligt blingblingande artisten Lotuz af Love, och hans hedershotade flickvän Kajin. Det är tur att författaren använder sig av fiktiva namn, för det är ingen hejd på de förbrytelser denne popmessias visar sig ha på sitt cv.
Historien börjar mycket lovande. Berit är arbetslös och tvingas till en jobbcoach som rabblar klyschor på löpande band. När hon vägrar gå den grupp-peppande självkänslakurs som ska få arbetsmarknaden att tänka mer positivt om henne, eller hur det nu var, snubblar hon rakt in i ett nytt uppdrag.
Snart sitter hon själv på en floskelbyrå och producerar plattityder mot betalning, som pr-ansvarig för just Lotuz af Love och socialdemokraternas uppfräschningskampanj. I detta syrliga porträtt av självhjälpsmarknaden och konsultkrämeriet finns behållningen med boken, tillsammans med återseendet av den uppfriskande smaklösa Berit Hård.
Men när det gäller de andra spåren, med koranbränning, indienturer, ashramvistelser, kristallhealingseanser, pedofilskola och kollektiva självmordsplaner, händer det så mycket hit och dit att berättelsen blir ofokuserad.
I jämförelse med föregångaren är ”Förkunnaren” en besvikelse: intrigen känns mer spekulativ, figurerna kantigare, skämten slappare. Överhuvudtaget berättar Drougge lite för mycket och litar på läsaren för lite – det finns knappast ett mer effektivt sätt att döda kvickheter på är att förklara dem.
Det är synd med överlastningen, det gör den annars rappa och underhållande satiren betydligt mer uddlös.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus