Porr utan existensberättigande
Mikaela Blomqvist läser två feministiska porrserier som använder sig av vitt skilda strategier: Linda Neidestams "Maran" och Karolina Bångs "Cowgirls".
Bildmaterial
Cowgirls
Karolina Bång
Galago
Maran
Linda Neidestam
Kolik förlag
serieboken. När det kommer till feministisk pornografi och nödvändigheten av dess existens finns det några argument som de som ivrar för den brukar upprepa: den fyller ett tomrum, den utgör en välbehövlig motvikt till den vanliga, ofta mycket misogyna porren, den visar kvinnan som subjekt och att den ger en mer mångfacetterad bild av den kvinnliga sexualiteten.
Samtidigt uppstår ett problem för den feministiska porrproducenten då hela pornografins estetik per se är definierad utifrån en stereotyp manlig sexualitet. Serietecknarna Karolina Bång och Linda Neidestam har i sina seriealbum Cowgirls och Maran valt att hantera detta på två vitt skilda sätt.
I ”Maran” nyttjar Neidestam det gamla knepet att helt enkelt låta rollerna spegelvändas, kvinnorna är här de dominerande medan männen är lite lätt förskrämda.
I berättelsens ramhandling får vi följa aspirerande stockholmsförfattaren … som hyrt en stuga i Dalarna över sommaren för att få lite skrivro.
Väl där plågas hon dock av svår skrivkramp och generande sexdrömmar vilket föranleder henne till att istället börja skriva sexnoveller, inspirerade av dallandskapet och de böcker hon hittar undanstuvade i stugan.
Det är alltså dessa noveller som vi får ta del av: Näcken gråter efter sin otrogna älskande, Gösta Berling blir attackerad av en glupsk varghona och en fäbodjänta förgriper sig på en gråtande träskulptur som hon egenhändigt karvat fram ur en stock.
Det är absurt, rätt buskisaktigt och innehåller, liksom vanlig pornografi, ofta inslag av lättare våld.
Karolina Bång har i sin ”Cowgirls” istället löst problemet genom att skapa en slags separatistisk utopi.
Novellerna utspelar sig i en cowgirl-gemenskap helt utan män, istället är det karga landskapet befolkat av en hord extremt trevliga och kåta kvinnor i rutiga skjortor.
Alla maktstrukturer är eliminerade, allt är fullkomligt jämlikt och sker med uttalat samtycke.
Här är också den största skillnaden mellan de två albumen. Där Neidestam vill vara rolig är Bång didaktisk. Med varje serienovell följer några sidor med instruktioner till olika praktiker: hur man gör sin egen strap-on, hur fisting går till och hur man lyckas ordna en trekant som alla parter är nöjda med.
Hela tiden betonas vikten av att prata med varandra, kolla så att allt är ok och säga till sin partner vad man tycker om och inte.
Men sina olikheter till trots lider de två serierna av samma problem; sina tunna berättelser. Själva historierna ter sig i båda fallen mest vara vägar för att, så snabbt som möjligt, nå fram till den punkt då kläderna kastas och ett samlag i den ena eller andra formen kan inledas. Det blir i längden ganska torftig och tråkig läsning.
Ja, men det är ju så pornografi fungerar tänker ni nu. Och jo, det stämmer förstås men det är också detta som är den feministiska pornografins största stötesten.
För varje gång jag läser en queererotisk novell eller ser en etiskt korrekt lesbisk porrkortfilm – eller som i detta fallet läser pornografiska serier – blir det uppenbart för mig att detta omtalade tomrum som de här kulturprodukterna sägs fylla – inte existerar. Den feministiska porren är inte nödvändig, den har inget existensberättigande i sig.
Den vanliga porrens problem är inte bara en fråga om ojämlikhet, det är också en fråga om ekonomi. Medan vanlig porr produceras enkom i syfte att generera så mycket pengar som möjligt, och på så sätt utgör en av de främsta manifestationerna för hur kapitalismen och patriarkatet går hand i hand, är den feministiska pornografin istället skapad utifrån en politisk eller etisk ambition.
Dess upphovsmän verkar vanligen inte i porrindustrin och resultaten recenseras sedan, till skillnad från vanlig porr, här på kultursidorna.
Den feministiska porren kommer aldrig att bli brukslitteratur för att den helt enkelt inte är vad den genomsnittlige porrkonsumenten önskar sig.
Därför ter sig också Bångs val av strategi som det mest rimliga. ”Cowgirls” försöker inte konkurrera eller ens gå i replik med den traditionella pornografin.
Handlingsmässigt är det som sagt lite skralt men den undervisande ambitionen är åtminstone både vettig och mycket sympatisk. Frågan är förstås bara om detta inte är sexualupplysning snarare än erotik eller pornografi.
Att som Neidestam vända upp och ner på perspektiven, sexualisera den manliga kroppen och låta kvinnorna vara dominanta och potentiellt våldsamma ser jag dock föga mening med.
Den feministiska pornografin kan aldrig fungera som motstånd eller motvikt för den skapas och konsumeras i helt andra forum än den traditionella. Och därmed blir den också fullkomligt överflödigt.
Här finns nämligen ett faktum som dess förespråkare brukar förbise: kapitalet profiterar inte mindre på kvinnans kropp för att någon sitter hemma och målar män i korta shorts med erigerade penisar.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus