Blicken på Europa

Ann Lingebrandt läser Czeslaw Miloszs diktsamling "Ärlig beskrivning" samt essäsamlingen "Mitt Europa".

boken. ”Ja, jag skulle vilja vara de fem sinnenas poet,därför förbjuder jag mig själv att bli det.”

Det deklarerar Czeslaw Milosz i dikten ”I Milano”, apropå en väns klagan över att han är alltför politiserad.

Den som har en spik i skon kan inte ignorera den, förklarar han, hur mycket skönhet han än ser omkring sig:

Jag skulle just nu kunna skriva

en dikt om persikans smak, om september i Europa.

Ingen ska anklaga mig för brist på glädje

eller för att inte lägga märke till flickor som går förbi.

Jag förnekar inte att jag skulle vilja äta upp

alla blommor som finns och alla färger som där är.

Förbannelsen att inte enbart kunna ägna sig åt livets skönhet, att alltid gå omkring med en spik i skon, förvärvade Milosz genom att komma från ett hörn av Europa som snart skulle bli ett rov för krig och kommunism: han föddes 1911 i Litauen och flyttade som ung man till Polen.

Att den hundraårsjubilerande Nobelpristagaren gick bort så sent som 2004 innebar att i stort sett hela 1900-talet passerade hans blick.

Han befann sig mitt i stormögat av Europas mest traumatiska och omvälvande händelser, innan han 1950 hoppade av och exilen blev hans utsiktspunkt.

Hur han formades till den kompromisslöst klarsynte uttolkaren av människans utsatthet, för att citera Svenska Akademiens motivering, analyserar han grundligt i Mitt Europa från 1959, som nu återutges i Brombergs serie Nobelklassiker.

Det är en samling självbiografiska essäer som samtidigt som de porträtterar författarens inre utveckling skildrar Östeuropas historia, sedd genom ett intellektuellt rannsakande temperament.

För att hitta rötterna till sin misstro mot stater och system och sin känsla av historien som något flytande går han tillbaka inte bara till den egna barndomens krigsrelaterade nomadliv utan ända till medeltidens mångkulturella storfurstendöme.

Antisemitismen, tron på ett enhetligt folk, de polska läroböckernas utrensning av det litauiska arvet, allt sådant som behärskade tiden måste stöta en som blivit ”immun” mot nationalismen, ja, som rentav utvecklat en ”överkänslighet mot allt som luktade ’nationellt’ och en viss fysisk motvilja mot människor som utsöndrar den doften”.

Milosz liv är en lång bildningsresa och den borrande blicken inåt och utåt hans förhållningsätt till världen. Ständigt prövande, vägande, förkastande. Han låter sig inte rubbas ur sitt tålmodigt resonerande skärskådande ens när han skildrar flykten över patrullerade gränser och sitt underjordiska liv i det ockuperade Warszawa.

Ändå är det spännande att följa hans tankes väg, även om han kan bli en smula pompös när han diskuterar sina egna intellektuella och poetiska framsteg. Misstrogen mot alla skolor, ismer och färdigförpackade ideologier – fast med katolicismen som fäste – väljer han att ställa sig utanför partierna och söker sig fram till dikt som smälter samman det individuella och historiska och representerar en ”icke-politisk politik”.

Det Europa Milosz manar fram står, enligt Rickard Swartz kommentar till essäsamlingen, inte att finna i någon kartbok: ”hör han hemma någonstans så är det i ett Europa som inte längre finns och i en tid som aldrig riktigt var ens hans egen”.

Om han nu inte är en sinnenas så är han tveklöst en minnenas poet. Barndomens floder, ängar och sjöar erinrar han sig med varje detalj intakt i urvalsvolymen med hans dikter, Ärlig beskrivning, som sammanställts till hundraårsfirandet. Och återser med lyckotårade ögon när han till slut fått vända tillbaka till sitt hemland.

I ”Till hasseln” en hyllning till sitt älsklingsträd, skriver han:

Du känner inte igen mig, men det är jag, densamme

som täljde bågar och pilar av dina mörka spön,

så enkla och rappa i loppet upp till solen.

Du har växt till dig, din skugga är ofantlig, du skjuter nya skott.

Så synd att jag inte längre är den pojken.

En av Milosz svagheter sammanfattar Agneta Pleijel elegant i förordet till samlingen: ”Hans ögon kan inte se sig mätta på världens ofantliga skönhet, inte minst den i minikjolar och med djupa urringningar.”

Det tar sig bland annat uttryck i en pinsamt romantiserad skildring av ett bordellbesök i ”Mitt Europa”.

Men i rättvisans namn tillstår han själv med en blandning av ironisk självuppgörelse och stursk trotsighet sina tillkortakommanden i dikten som fått låna namn till boken, ”Ärlig beskrivning av mig själv vid ett glas whisky på flygplatsen, låt oss säga i Minneapolis”: "Gamle lastbare gubbe, dags för graven, inte för ungdomens lekar.”

”Jag har varit en vandrande smygtittare här på jorden”, bekänner han i ”Voyeur”.

Milosz voyeurism innebar långtifrån bara att smygtitta på unga kvinnors behag: hans poetiska projekt är att iaktta tillvaron.

Han observerar mänskligheten, nagelfar samtiden, begrundar historien, kontemplerar sig själv, insuper världen. Med alla sina sinnen.

För vad han än säger om att avstå lovsången till persikan är hans poesi i högsta grad sinnlig, bräddfull av intryck och med alla förnimmelseförmågor på helspänn.

Ur iakttagelsen föds reflektionen och en mäktig poesi som återger existensens alla nyanser:

Som var jag utsänd att absorbera så mycket som möjligt

av färger, smaker, ljus och lukter, att uppleva

allt det som är

människans andel, förvandla det upplevda

till ett magiskt register och ta med det dit

varifrån jag kom.

Ann Lingebrandt annlingebrandt@hotmail.com