In i evigheten
Förläggaren Svante Weyler gästrecenserar en bok om Jerusalem som Lotta Schüllerqvist är medförfattare till.
Bildmaterial
Palestinier ber vid Al Aqsa moskén i Jerusalem.
Utraortodoxa judar samlade för Purim i Jerusalem.
Jerusalem – en bok som hjälper dig att gå vilse
Eva Odrischinsky, Mikaela Hasán, Lotta Schüllerqvist och Mats Gezelius
Söderströms
boken. Städer, särskilt viktiga och berömda städer, bör ha ett slags rationellt skäl för att finnas. De ska ha en bra hamn, eller ligga vid en korsväg för handelsvägar eller ruva på ovärderliga naturtillgångar. Jerusalem har inget av allt detta fina, skriver Mats Gezelius som bor där sen många år. Nej, Jerusalem är ”en värdelös prisbuckla” vars enda betydelse ligger i att tre av världsreligionerna uppstod här.
Vare sig han, eller de andra tre författarna till Jerusalem – en bok som hjälper dig att gå vilse, har några helt rationella skäl till att bo, arbeta eller ständigt återkomma till Jerusalem om man inte betraktar kärlek, identitetslängtan och professionell utmaning som rationella skäl. Vilket man nog ska göra, det går inte att begripa vårt intresse för den där ”prisbucklan” på något annat sätt. Och om inte världsreligioner är naturtillgångar, då vet jag inte längre vad orden natur och tillgång ska betyda.
Jag säger med en löjlig självklarhet ”vårt intresse”, och menar då alla oss som står vid sidan av både staden och dess dödliga konflikter, vi som på avstånd följer vad som händer men till slut bestämt oss för att försöka låta bli att ha så bestämda uppfattningar om något som härifrån förefaller ofattbart komplicerat, såväl politiskt som mänskligt.
Vi är många, vi är inte särskilt kloka eller modiga, snarare hjälplösa, ibland rentav fega, men oftast bara förvirrade.
Vi får god hjälp att förbli osäkra på vad vi tycker och tänker av författarna, och det är en av den här bokens största tillgångar att den inte erbjuder förenkling där bara komplikation bidrar till någon form av kunskap eller insikt.
Amos Oz lät en gång under ett besök i Sverige undslippa sig en suck och konstaterade att det fina med att komma ända upp hit i norr var att här var det så många som hade exakt klart för sig hur alla konflikter i Mellanöstern skulle lösas. Jag vet inte om publiken uppfattade ironin. Tvärsäkerheten växer med avståndet, tycks det.
Mikaela Hasan, judinna och finlandssvensk skådespelare reser till Jerusalem för att ta reda på vem hon är, både i förhållande till staden och till judendomen. Ju mer hon ser desto mer förvirrad blir hon.
Hennes dagboksblad från besöken är uppriktiga och gripande, särskilt när hon beskriver hur hon liksom smyger ut på sabbaten för att möta nyfunna palestinska vänner.
Den hon inte vill såra är vännen Eva Odrischinsky, som också bytt ut den finlandssvenska kulturella identiteten mot den som hustru till en ortodox rabbin, vilket förefaller förvånande oproblematiskt, särskilt i jämförelse med det mycket tvungna umgänget med makens troende söner varav den ene är så ortodox att han vägrar att se Eva i ögonen när de möts.
De båda väninnornas berättelser kompletteras av mycket mer sakliga bidrag från Mats Gezelius, som tar läsaren med på charmerande planlösa promenader i staden, och Dagens Nyheters förra (och denna kultursidas nuvarande) korrespondent Lotta Schüllerqvist, som beskriver hur knepigt det var att arbeta i Jerusalem.
Tillsammans förmedlar de en bild av en stad som är lika tilldragande som frånstötande. Tilldragande för alla som har ett starkt behov av att känna livet i sig, att saker och ting är på allvar, att historien har en betydelse, att tron påverkar människors liv in i minsta galna detalj, och att ingenting, absolut ingenting, är enkelt.
Och frånstötande av ungefär samma skäl, men framför allt därför att våldet hela tiden är närvarande, bombernas och murarnas våld, rädslan, hatet och misstron mellan människor. Jerusalem verkar vara en idealisk plats för människor som vill eller måste glömma sig själva för någonting större (Gud eller rättvisan eller hämnden eller historien) och det låter ju fint, men det kan väl ändå inte vara tillvarons mening.
Det större ska väl anpassa sig till det mindre?
Två folk gör anspråk på samma land, samma hus, samma vatten – och de har båda rätt. Det är konfliktens kärna, menade Amos Oz. Jerusalem är dess epicentrum.
Jag vill dit och jag vill hålla mig borta därifrån.
Om jag ändå åker dit har jag fått en fin, förvirrande guide.
Fotnot: Svante Weyler var tidigare chef för Norstedts, driver nu eget förlag och är också aktiv som kulturdebattör och skribent.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus