Med demonisk monotoni
Ann Lingebrandt läser långdikten "Handlingarna" av UKON på designinnovativa förlaget Drucksache.
Bildmaterial
Ulf Karl Olov Nilsson.
Handlingarna
Ulf Karl Olov Nilsson
Drucksache
boken. Det osar byråkrati om Ulf Karl Olov Nilssons nya bok. Handlingarna lyder den dokumentprasslande titeln och omslaget har utformats som en cirkulationspåse med stansade hål, en sådan där som man åtminstone förr skickade runt internpost i på större kontor – det är det designinnovativa förlaget Drucksache som varit i farten.
Pappersväldevärlden vore också ett perfekt studieobjekt för författaren som älskar att dissekera maktspråk, frossa i floskler och sprätta upp fyrkantiga utsagor. Men UKON vore inte UKON om han inte lekte med ordens dubbeltydighet: framförallt handlar dikten – boken består av en enda långdikt – om handlingar i betydelsen gärningar. Om verb, alltså. Svenska språket brukar ju berömmas för sin förmåga till nyordskapelser och det utnyttjar poeten till max när han förvandlar varje glosa han rör vid till ett göromål. Han verbar, helt enkelt.
Det börjar ganska försiktigt. En uppmaning av slaget ”Men glöm aldrig att det är viktigt att sporta” slängs ut, ett svar kommer, protesterande och irriterat. En haltande dialog uppstår mellan de käcka fraserna i slentrianformat och de trilska invändningarna. Som läsare identifierar man sig genast med svarspositionen – det är sådant man kan drömma om att skriva när man till exempel tvingas fylla i idiotiska enkäter. Replikerna går att uppfatta också som författarens inre kritik: ”Fjanta på hur mycket du vill med vokalbytestjafs. Ingen kommer någonsin att ta dig på allvar.”
Samtidigt som verben blir alltmer uppfinningsrika, för att inte säga galna, blir reaktionen surare och surare, tills åhöraren helt enkelt ger upp och tar farväl: ”Nä, nu skiter jag i det här. Har du inget bättre att komma med får du fortsätta själv.” Censuren är väck, dialogen avbruten och språkmaskinen kan utan hämningar skruva upp till högsta effekt. Verben formligen sprutar, avledda ur floder, västerbottniska byar, personnamn, psykiska störningar, politiska partier, maträtter. Man längtar tillbaka till den kritiska rösten: ”fånerier”, ”språktrams”, ”Pyttsan!”
”Den konceptuella dikten i Nilssons tappning är inte rädd för dåliga idéer”, menar Mara Lee i ett välformulerat förord, som också bildar ett efterord genom att det placerats runtomkring själva dikten. ”Handlingarna” är nog snarare ett exempel på när idén – och inte minst den snygga förpackningen – är roligare än utförandet. Det är som att författaren har bestämt sig för att köra konceptpoesin i botten, ta den till en punkt där endast mekanisk slapstick återstår. Eller så handlar det bara om en uppgörelse med lingvistikentusiasternas ordglädjesprudlande kreativitet. Till slut återstår bara korthuggna order; samtalet har definitivt gått överstyr och brutit samman.
Det är likt UKON att dra saker och ting längre än de tål: han har en demonisk förtjusning i monotoni, maniskt malande och språklig meningslöshet. Den här gången leder de verbala övningarna kanske in i en återvändsgränd, men även om vägen fram till väggen frestar på tålamodet väcker han tankar om pratets mekanismer, rangordningens relevans och tillrättavisningarnas lockelse.
Jag enerveras, ler, suckar, skrattar. Det händer alltid något när man läser UKON:s poesi.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus