En egen röst

Annika J Hagström har läst "Kvinnor", en samling essäer av Virginia Woolf sammanställda av ellerströms.

boken. Virginia Woolfs journalistiska texter utmärks av det där alla skrivande människor suktar efter: en egen röst. Det är en omisskännlig sådan – stundtals rätt vass, fylld med bitande ironi, men lika ofta med värme och medkänsla. Författaren Arnold Bennett kritiserade en gång Woolf för att inte skapa trovärdiga personporträtt i sina romaner; säga vad man vill om den saken, men i Woolfs essäer och journalistiska texter fullkomligen studsar figurer ut från sidorna. Hon har en oöverträffad förmåga att med ord förmedla känslan av liv – att med inlevelse skildra individens verklighet så att det känns som att man kunde röra vid den.

Kvinnor är den andra samlingen med Woolfs essäer som sedan 2009 ges ut av det lilla Lundaförlaget ellerströms. Medan den första samlade texter kring den engelska huvudstaden, sätter denna andra bok som titeln anger fokus just på kvinnor. Det är både ett självklart och problematiskt val för en samling med Woolfs essäer. Självklart för att Woolf i mångt och mycket är känd just för sitt feministiska engagemang – både genom polemiska texter som ”A Room of One’s Own” och ”Three Guineas” och genom sitt skönlitterära skrivande, med romaner som ”Mrs Dalloway” och ”Orlando”. Problematiskt på grund av spännvidden på det material som finns till en sådan samling. Hur gör man ett urval från den enorma mängd texter Woolf har skrivit om kvinnor och kvinnosaksfrågor?

Just urvalet är också det som jag känner mig mest fundersam över kring ”Kvinnor”. Förordet förklarar inte alls tanken bakom valet av essäer, och kontextualiserar det inte heller. Varför dessa texter och varför denna ordning? På vilket sätt kan de sägas vara representativa för Woolfs feministiska engagemang? Har Woolfs politiska intresse i kvinnosaksfrågor överhuvudtaget styrt urvalet av texter, eller är tanken bakom titeln någon annan? Även om ”Kvinnor” ofta bjuder på tankeväckande och underhållande läsning måste den läsare som söker en mer övergripande bild av Woolfs tankar om och förhållande till det egna könet söka sig vidare.

Woolfs intresse för kvinnosaksfrågor handlade mycket om rätten till utbildning och möjligheten för kvinnor att vara yrkesverksamma. 500 pund om året och ett eget rum är vad som krävs för någon form av självständighet, påstod hon 1929 i ”A Room of One’s Own”, den text som la grunden för hennes feministiska tänkande. Essän ”Yrken för kvinnor”, som inleder ellerströms samling, kretsar också kring dessa frågor och är, förutom en personlig betraktelse kring förutsättningarna för det egna skrivandet, även en uppmaning till kvinnor att fortsätta diskutera och beskriva de inre hinder och ”fantomer” vilka kan sätta käppar i hjulet för dem som söker sig till mansdominerade yrken. Texten har sitt ursprung i ett föredrag Woolf höll 1931, men känns på många sätt fortfarande aktuell, och är därför en naturlig inledning.

Andra texter i ”Kvinnor” tycks tyvärr inte alls lika självklara. Den andra essän, ”Hågkomster från ett möte med arbetarkvinnornas gille”, är ett förord Woolf skrev till en samling uppsatser av arbetarkvinnor – förvisso ett ämne Woolf kritiserats för att inte ha engagerat sig tillräckligt i. Kanske vill man här visa på motsatsen. I så fall hade en kommentar hjälpt – för texten tycks något tagen ur sitt sammanhang. Vilka är dessa arbetarkvinnor och vad är Woolfs relation till dem? För att vara Woolf är detta en okaraktäristiskt långradig och faktiskt rätt tråkig text.

Bläddrar man vidare hittar man dock en mängd essäer om enskilda kvinnors liv och verk. Dessa hör till bokens guldkorn – för det är när hon skriver om individer som Woolf verkligen briljerar. I essäer om bland annat Mary Wollstonecraft, Dorothy Wordsworth och Julia Margaret Cameron förmår hon lyfta fram människorna bakom myterna – hon får oss att se dem och deras tidsepoker som i högsta grad levande och aktuella. Hon kopplar ihop liv och verk på ett övertygande sätt; hon visar hur Wollstonecrafts starka rättspatos tog sig uttryck i hennes eget liv, hur Wordsworths naturdyrkan fick visuell form i hennes dagboksanteckningar, hur Cameron i fotografiet äntligen hittade ett sätt att föreviga skönhet.

Men Woolf lyfter också fram de mindre kända kvinnorna, och visar gång på gång på sin egen beläsenhet. Framför allt fastnar jag för essän ”Geraldine och Jane”, som handlar om den mångåriga vänskapen mellan författaren Geraldine Jewsbury och Jane Carlyle, maka till den berömde 1800-talsförfattaren Thomas Carlyle. ”Mrs Carlyle, så världsvan, så lysande, så kolossalt livserfaren och så full av förakt för allt vad humbug hette, tycks ha fullständigt trollbundit den unga kvinnan från Manchester”, skriver Woolf och beskriver ingående Geraldines passionerade vänskap med den äldre kvinnan – en passion som mer än en gång skapade problem mellan kvinnorna: den förnuftiga Jane hade ont om tålamod för överdriven känslosamhet och kände sig säkert mer än besvärad över Geraldines upprepade ”längtan att bli” Jane. Vänskapen höll sig ändå – med vissa avbrott – i tjugofem år.

Sammantaget är ”Kvinnor” alltså en något spretig samling texter, men väl värd att fördjupa sig i. På många sätt tycks Woolfs essäer som den perfekta jullovsläsningen – de är tankeväckande och lärorika, men samtidigt lättsmälta och underhållande. Risken finns ju dock att man genast vill ha mer. Och orkar man inte vänta på nästa volym essäer från ellerströms – med tema skrivande? tradition? utbildning? – finns Woolfs samlade essäer utgivna på originalspråk i sex band.

Annika J Hagström annikajhagstrom@gmail.com