Konsten och makten
Christine Antaya om Lars Vilks nya bok om konstteori.
Bildmaterial
Lars Vilks.
Art
Den institutionella konstteorin, konstnärlig kvalitet, den internationella samtidskonsten
Lars Vilks
Doxa
boken. Det finns många tråkiga skildringar av konstvärlden, både i reportage och i skönlitteraturen. I Michael Cunninghams senaste roman "By Nightfall" (som för övrigt är ganska medioker) finns det en scen när huvudpersonen, som driver ett galleri på Manhattan, ser Damien Hirsts inlagda haj på Metropolitan Museum. ”It is something”, säger han. Jaha. Intetsägande.
På facksidan finns Sarah Thorntons bok "Seven Days in The Art World", som kom 2008, en etnografisk exposé i syfte att blotta konstvärldens innersta mekanismer. Men den bekräftade mest saker som att rika människor besöker Venedigbiennalen.
Det finns en poäng med att granska maktförhållanden i konstvärlden och att dröja sig kvar vid frågor om samtiden och kvalitetsbegreppet, men ytliga redogörelser för mekanismer inom konsten och marknaden är föga intressanta i sig. Detsamma gäller generaliserande beskrivningar om konstvärlden som likriktad eller monolitisk som en stängd dörr. Jag förstår inte hur man kommer vidare därifrån.
I Lars Vilks nya bok Art. Den institutionella konstteorin, konstnärlig kvalitet, den internationella samtidskonsten anslås tidigt en ironisk ton. ”Konstvärlden har aldrig fel” proklameras det på första sidan.
Vilks är en anhängare av den institutionella konstteorin: det konstvärlden säger är konst, är konst.
Boken har sina förtjänster i att Vilks redogör tydligt för den institutionella konstteorin och den amerikanska filosofen George Dickies definition; det är bitvis en bra lektion, samtidigt är det svårt att acceptera ett komplett teoribygge som inte problematiseras, och här finns ingen elasticitet.
Teorier ska öppna upp, fördjupa och möjliggöra nya resonemang. Men här delas istället konstvärlden upp i prydliga punkter. Med utgångspunkt i Dickies teori fastslår Vilks att konst är en social konstruktion som bara existerar i och med konstvärldens aktiviteter, och diskuterar kvalitet: bra konst är det som konstvärlden säger är bra. I övrigt hävdar han att konstvärlden är cirka 200 år gammal, och att det inte är ”meningsfullt att prata om en äldre, icke modern konstvärld”.
Och så har han raderat större delen av konsthistorien i ett enda drag.
Kvalitet i samtidskonsten diskuterar Vilks utifrån exempelvis artfacts.net, som rankar konstnärer internationellt bland annat utifrån antalet utställningar och förekomst på olika institutioner. Och det kan ju vara kul som kuriosa, men det är ett trubbigt verktyg som bara bekräftar det vi vet. Det är då föga förvånande att Andy Warhol ligger etta – men det väsentliga i konsten låter sig inte passas in i grafer och listor.
Den institutionella konstteorin liknar då en återvändsgränd, och syftet med konstkritiken, som tillhör insidan, blir då bara att delta, bekräfta och befästa, i all oändlighet.
Men om man snarareser konstbegreppet som öppet, och konstkritikerns roll som förmedlande, men även ifrågasättande av rådande normer och maktstrukturer i konstvärlden, finns det en öppning.
Kritik ska inte vara en parafras på katalogtexter, utan en självständig röst.
I takt med nedskärningar inom kultursektorn och det ständiga hotet mot humaniora skapas ett behov av konst som ställer frågor och luckrar upp. Dessutom finns det i konsten en bred potential som allt oftare saknas i hur vi konsumerar media idag. Med dagens stora utbud av information uppstår ett behov av att filtrera som tillgodoses exempelvis genom sociala medier. Vi skräddarsyr den information som slutligen når oss, med resultatet att mycket stängs ute. Men i konsten finns det utrymme för något brokigt och heterogent.
Vilks bok illustreras av blyertsteckningar av de verk som diskuteras, jag förmodar att det är Vilks själv som ritat, och på ett sätt fungerar det som en illustration av hans egen svepande blick: Vilks menar att det råder konsensus kring vad som är kvalitet och vad som anses intressant i samtidskonsten, och bortser då helt från mångfalden och motsättningarna.
Damien Hirst med sin haj och diamantskalle lyfts ju ofta fram som ansiktet på den gräddiga konstmarknaden, men fnyses åt av kritiker. Konstvärlden är inte fullkomligt likriktad.
Marknaden finns, trender i konstvärlden finns, maktförhållanden finns.
Men det finns också något övergripande som vi förstår som konst, vilken teori man än vill luta sig på.
Konsten ställer frågor och möjliggör nya eller oväntade möten på ett sätt som blir allt viktigare idag.
Vare sig det är på Moderna Museet eller på ett lokalt galleri.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus