Somaliska röster
Anna Ringberg om nya numret av Pockettidningen R.
I främmande land
Pockettidningen R
Nr 3-4 2011
tidskriften. "I främmande land – En intervjubok om somalier i Sverige" heter det nya numret av Pockettidningen R, skrivet av journalisten Jenny Wickberg som också stod bakom förra numret, om språkliga minoriteter i Sverige (recenserat i Helsingborgs Dagblad 31 maj i år).
Jag börjar läsa ”I främmande land” med höga förväntningar. När jag för några år sedan ledde kurser i svenska som andraspråk träffade jag många svensksomalier och fick ett intresse för, men bara en liten inblick i, hur det är att vara somalier i Sverige och hur den svåra politiska situationen i Somalia utvecklas.
Wickberg har intervjuat en handfull personer med koppling till landet och framförallt till det somaliska föreningslivet i Sverige.
Bland de intervjuade finns en psykolog på Röda Korset som är född i Somalia och kom hit som tonåring, en svensk före detta journalist som nu arbetar på Somalilandsföreningen, och en svensk socialantropolog som skrivit om kvinnlig omskärelse – en tradition som i stort sett upphört bland somalier i Sverige.
Tillsammans berättar de om situationen för dagens runt 38 000 svensksomalier, om kulturkrockar, klanernas betydelse, lyckade arbetsprojekt, möten med ministrar, kampanjer mot khatmissbruket och om den långa vägen man måste orka tillryggalägga för att få en plats i det svenska samhället.
”I främmande land” ska enligt Wickberg framförallt handla om dem som hamnat i utanförskap och om orsakerna till det. Hon vill i linje med tidningens programförklaring ”ge röst åt de icke hörda”. Men ingen från ett så kallat utanförskap har intervjuats.
Att stämma möte med föreningsrepresentanter är förstås enklare och snabbare avklarat än att försöka nå fram till dem som själva lever i marginalen på något sätt, men jag önskar att tiden för fördjupning funnits. ”I främmande land” förefaller tyvärr ha hastats fram; upprepningar, bristfällig syntax och rena korrekturfel återfinns på nästan varje sida.
Bra reportage måste få ta tid, det vet man sedan tidigare på R. Ta till exempel reportaget ”Vårdad till vanvett” då en grupp reportrar wallraffade som psykiskt sjuka på ett mentalsjukhus. Månader av förberedelser låg bakom den texten och många andra reportage från tidningens storhetstid.
Första numret av R, som kom 1970 och hette ”Varför i helvete har vi ingenting att säga till om?”, var startskottet för en nydanande journalistik som med ett tydligt underdogperspektiv skildrade viktiga socialpolitiska frågor.
Till en början agerade man med stöd från de så kallade R-förbunden som drev frågor om till exempel mental ohälsa, missbruk och kriminalitet tillsammans med de människor som själva var berörda.
Idag är tidningen ägd av Kurt Nurmi som är chefredaktör och ansvarig utgivare. R står för röst åt de röstlösa, och för rättvisa. Det är en publikation med mycket goda avsikter.
Också detta nummer har goda avsikter, men resultatet är tyvärr en besvikelse.
Troligtvis hade jag lärt mig mer av kursdeltagarna jag träffade under min tid som lärare – om jag bara tagit mig tid att fråga.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus