Den upphävda tyngdlagen
Ann Lingebrandt om Rosmarie Waldrops "Äpplets vana att falla".
Bildmaterial
Äpplets vana att falla
Rosmarie Waldrop
Översättning Ida Linde, Niclas Nilsson, Marie Silkeberg
Ramus
Boken. Det är förstås Newton som spökar i titeln. Tyngdlagen spelar en central roll i Rosmarie Waldrops prosalyriska trilogi Äpplets vana att falla, men det gör också det andra slags fall som är inskrivet i äpplets mytologi, syndafallet.
Det upproriska bettet i frukten från kunskapens träd. Den rollfördelning mellan könen som myten iscensätter.
Hur gravitationen hänger samman, eller inte hänger samman, med Evas olydnad är en av de frågor som Waldrop brottas med i sina poetiska undersökningar av kroppen, världen och språket.
Andra spörsmål är vardagstalets skevande förhållande till verkligheten och de vetenskapliga förklaringsmodellernas misslyckande med att ringa in tillvarons oroande komplexitet.
Det är fråga om en analytisk dikt, ifrågasättande och kritisk men också vacker, som låter fysik, filosofi och grammatik mötas i ett elegant famntag. ”Poesi: en alternativ, mindre linjär logik”, slår poeten fast i en kommentar till sitt verk.
Tyskfödda Waldrop är en av de mest uppburna poeterna i USA och introduceras nu på svenska i en övertygande översättning av en trio poetkollegor.
De tre diktsamlingarna, ”Reproduktion av profiler”, ”Det uteslutnas tredje plan” och ”Motvilliga gravitationer” – utgivna mellan 1987 och 1999 – hör tätt ihop och har också i original getts ut i en samlad volym.
Vore det inte för titlarna skulle man vid en hastig anblick lätt kunna missta Waldrops prosadikter för kärlekslyrik av ett rätt så traditionellt slag.
Här finns ett jag och ett du. Finstämt fångade vardagsscenerier. Formuleringar som ”Månen sjönk bland molnen som ner i en sjö.”
Men om det på ett plan faktiskt är en kärleksaffär som skildras så är den först och främst ett avstamp för abstrakta diskussioner, där framförallt Wittgenstein är den tänkare poeten tar spjärn mot.
Vad hon försöker göra är att ”navigera bland motstridiga men oupplösliga kopplingar mellan kropp och medvetande, känsla och logik”, berättar Waldrop själv i ett förord.
Man måste inte nödvändigtvis utläsa jaget och duet som en man och en kvinna, även om nu texten själv uppmuntrar till det med sin könsstereotypa lek, utan det kan lika gärna röra sig om vars och ens inre dialog.
Samtidigt sägs dikten handla om ”en sista glipa, som den mellan två människor, som inte ens en penis kan överbrygga”.
I sättet att tänka kring språk, logik och kropp finns likheter med Inger Christensen, men temperamentet är ett annat.
Waldrop är en betydligt svalare poet, och även om varken humor, ironi eller överrumplande ordvändningar saknas upprättar hon med sin cerebrala coolhet en distans.
Först i trilogins tredje del tinar frosten upp och intellektualismen balanseras med intimitet.
Här har hon låtit de två rösterna samspela på mer lika villkor, anslaget är mjukare och centrallyriska ”interludium” bryter sig in bland prosapoemen.
Boken är indelad i konversationer och meditationer om sådant som glömskans variationer, mellanlägen, begär och uppvaknande, och resonerar kring det mänskliga med ett strilregn av svindlande bilder.
”Våra kroppar öppnar sig mot mörkret och sand rinner ut. Glömska tar in allt med samma ömhet. Som havet gör. Som det förflutna. Det fyller redan nuet med mer omfattande färgskalor”, skriver Waldrop.
Och jag får en känsla av att poesi verkligen kan upphäva tyngdlagen.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus