Barnets bok
Johan Malmberg recenserar Felicia Feldts bok om sin mamma Anna Wahlgren.
Bildmaterial
Felicia Feldt.
Felicia försvann
Felicia Feldt
Weyler förlag
boken. En anklagelseakt utan nåd. Jag kan inte minnas när jag läste ett så oförsonligt, rasande, glödgande, hat mot en förälder senast – och då saknas de varken i litteraturhistorien eller de senaste årens utgivning.
Felicia Feldt är tredje barnet till niobarnsmamman Anna Wahlgren, matriarken som på 80-talet skrev "Barnaboken" som skulle bli landets uppfostringsbibel. Hon som visade att om man bara pekade med hela handen fick barnen stadga och själv fick man lite tid över. Nu framstår hon alltmer som en tidig auktoritär supernanny, bestraffande och milt vansinnig. Samtidigt en mycket tydlig representant för den självförverkligande 40-talistgenerationen; den som både ville ha familj och frihet. Anna Wahlgren levde ut drömmen mer än majoriteten, en stor och fri hippiefamilj ständigt på väg och på jakt efter nya kickar. Livet var en fest och alla var bjudna.
Utom barnen. För medan Anna Wahlgren och hennes män och kompisar levde ut, så hukade barnen i vrårna. Det är de bilderna som Felicia Feldt minns; spritångerna, festerna, vuxnas sexuella gränslöshet i enlighet med tidsandan som övergår i rena övergrepp mot barnen. Och så mitt i allt detta de bisarra inslagen av så kallad barnuppfostran, som exempelvis den årliga "mobbingdagen". I Felicia försvann läggs minnena fram som dagboksanteckningar från ett liv, brottstycken som Felicia Feldt presenterar med såvitt jag kan förstå ett enda syfte: att ta ära av sin mor, att utkräva hämnd.
Det lyckas hon förstås med, vem är den läsare som annat kan än sympatisera med barnets berättelse? Även om barnet numera är vuxet och skriver utifrån en position där hon själv sår tvivel om sin tillförlitlighet, på annat sätt kan man inte förstå bland annat det hon kallar "de sex svarta åren" eller en misstänkt borderlinediagnos. Mamman Anna Wahlgren säger att dottern är mytoman. Kanske det, om det vet vi inget och sanningshalten är heller inte den största frågan för det vi kallar litteratur.
Däremot väcker det etiska frågor för förläggaren Svante Weyler som än en gång ger sig ut på ett gungfly. Han som för ett antal år sedan gav ut Ann Heberlein självbiografiska bok och sedan, i fjolårets uppföljare "Ett gott liv", fick klä skott som girig exploatör av en sjuk människa, ja han ger sig nu in i leken med ännu en författare som kallas för "skör" och för bara några år sedan var suicidal och depressiv.
Men vad gör man väl inte Förläggaren för sanningen & litteraturen.
Och vad gör väl inte Expressens kultursidor – som publicerar ett stort uppslaget utdrag ur boken – för sanningen & litteraturen.
Det säger en del om branschens snaskighet att den här typen av berättelser exploateras alltmer, förlängd och förklädd till litteratur. Många kommer säkert att läsa Felicia Feldts bok, få kommer att finna mer än ett ytligt skildrat raseri. Om Weyler och hans kollegor på allvar vill dra rätt slutsatser av att de erbjuds så många manus med upproriska vittnesmål från Köttbergets barn – då hoppas jag innerligt att man i fortsättningen initierar storslagna bokprojekt som tar frågan om en sviken generation på allvar.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus