Passionerade porträtt i miniatyr
Jenny Högström läser Nina Bouraouis bok "Våra kyssar är avsked".
Bildmaterial
Våra kyssar är avsked
Nina Bouraoui
Översättning Maria Björkman
Elisabeth Grate Bokförlag
boken. När jag efter avslutad läsning går tillbaka till första meningen i Nina Bouraouis fantastiska bok Våra kyssar är avsked, hittar jag en sorts poetik. "Ingen bild som lade sig emellan", står det. Förvisso rör det sig här om ett intimt porträtt – för så kallar Bouraoui dessa dagboksliknande nedslag i kärleksrelationer och annat – men orden är för mig giltiga för boken i sin helhet. Så akut, så omedelbar och intensiv är Bouraouis prosa, vilken Maria Björkmans översättning från franska till svenska ligger imponerande nära.
Kanske är det därför jag trots bokens dryga 120 sidor har dragit ut på läsningen i det absolut längsta, ja långt bortom recensionsdatum. Jag har smakat av texten bit för bit, porträtt för porträtt. Inte för att inte storkna, utan snarare för att inte missa någonting, förbli uppmärksam, och få bli kvar i det så länge som det över huvud taget är möjligt.
Kanske har det med läsningens förutsättningar att göra. Jag kan bara konstatera: vid tidigare läsningar av Bouraoui och hennes andra böcker har jag stått som inför en vägg. Den här gången sugs jag i alla fall nästan genast in i texten.
Detta av ett språk – suggestivt är bara förnamnet – som flyger med begärets vingar, och som har begärets tunga, om än detta ord (som jag antar är "désir" på franska) nästan uteslutande översatts med "åtrå", vilket klingar nog så vackert och ödesdigert. Och det är vackert och ödesdigert. Allt ifrån barndomens mystiskt laddade scener i Alger till vuxenblivandet (Frankrike, Paris) och sexualitetens definitiva uppvaknande, utbristande och, inte minst, utlevelse. I olika former och med olika objekt och projektionsytor, begynnande valfrändskaper. I biografens mörker omgärdad av "kvinnor som liknade män". Hos föräldrarnas lesbiska väninnor: "jag kände att jag tillhörde dem som man känner att man tillhör en nationalitet". Men också i konsten.
I "Våra kyssar är avsked", berättad i jagform och i korta namngivna fragment, skisser av möten eller hela små historier, framstår begäret – eller åtrån – som ett livsvillkor, det som inte bara utgör utan också formar livet. "Ett slags öde", som Nina Bouraoui skriver, bestående i begäret till män men främst till andra kvinnor, och som präglar alla de relationer som beskrivs – till exempel den med Sasha, som återkommer som ett passionerat mantra boken igenom.
Fragmentet tycks för övrigt som det ultimata formatet för dessa erotiskt laddade utgjutelser, där nästan varje mening kan avnjutas för sig och liksom exploderar i läsarens medvetande.
Målmedvetenheten, klarsynen, hängivelsen och skärpan. Lidelsen och lidandet iscensatt. Dessa självbiografiska fragment har faktiskt allt. Och så saklig hon är ändå, den patetiskt anfäktade titeln till trots. Intim och saklig i ett.
"Slutet på min barndom var som bly. Jag ville frigöra mig från den, blanda mig med människor som njöt av livet."
Så tycks det också ha blivit. Begärets väg hade inga alternativ.
Besläktad med Marguerite Duras är hon naturligtvis, Nina Bouraoui. Men också alldeles enastående.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus