Stridsbergslandet
Ann Lingebrandt läser Sara Stridsbergs "Medealand och andra pjäser".
Bildmaterial
Sara Stridsberg
Medealand och andra pjäser
Sara Stridsberg
Albert Bonniers Förlag
Utkommer i dag
boken. Medea har inget land. För kärlekens skull har hon övergett sitt fosterland och bränt alla broar: när Jason lämnar henne i sticket för en yngre kvinna har hon ingenstans att ta vägen.
I Sara Stridsbergs version är hon en flykting hotad av utvisning, eftersom hon inte längre har någon anknytning till den nya hemorten – därför kan det tyckas paradoxalt att pjäsen heter just ”Medealand”.
Hennes land är ett förött ingenmansland, det krossade hjärtats ruinerade rike: svartsjukans och förlustens, de försmådda kvinnornas, de ensamstående mödrarnas och de rasande hämndfuriernas exil.
Antik och samtid krockar och smälter samman i Stridsbergs omarbetning av Euripides: svensk asylpolitik flyter ihop med grekisk tragedi, en manipulerande gudinna bor i samma kropp som en beskäftig psykolog, högstämda arkaiska repliker samsas med rått vardagsspråk.
Medea är en kvinna som vägrar finna sig i sin lott, som vill ändra lagarna, som ”kräver ett annat öde”. Det finns ingen försoning, hon står inte ut med tanken att läka och gå vidare. Därför slutar den solkiga skilsmässan med det grymmaste offret av alla.
När tre pjäser av Sara Stridsberg nu samlats i en bokvolym är det slående med vilken konsekvens hon porträtterar kvinnor i patriarkatet, kvinnor som kräver nya lagar, ett annat öde.
Från ”Medealands” hämnerska på manssamhället går en rak linje till den besvärliga SCUM-manifestförfattaren i ”Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika”.
De är starka personligheter som bryter sig ut ur konventionernas fångenskap och inte går med på några kompromisser, men likafullt slutar som fångar för den egna kompromisslösheten. Medea har satsat alla sina kort på en mans kärlek och drivs till att döda sina egna barn.
Valerie Solanas försöker förändra världen men tar själv till de våldsmedel hon kämpar mot.
Drottning Kristina i ”Dissekering av ett snöfall” finner sig varken i rollen som kung eller drottning samtidigt som hon inte vill ge upp makten; ett identitetsfamlande som får henne att svika sin älskade.
De är inga hjältar, ändå larger than life i Stridsbergs stiliserade drömspelsinramning.
I ett vackert efterord talar Steve Sem-Sandberg om uppbrottets roll i Stridsbergs författarskap, om föränderligheten och gränslösheten som också speglar sig i själva texten.
Allt är i rörelse, ingenting är fastlåst, konturerna flyter ut – det gäller såväl karaktärerna som uppfattningen av tid och rum. Samtidigt går upproret hand i hand med undergången.
I ett avseende tycker jag att Sem-Sandberg har fel när han skriver att en pjästext inte är en litterär text utan ”i första hand en samling anvisningar till regissör och skådespelare”.
Nu är jag kanske ovanligt förtjust i att läsa dramatik, men nog äger det avskalade berättandet i dialogform sin egen poesi också utanför scenen. Med deras precisa rytm, kraftfulla komposition och känslostyrka är Stridsbergs dramer fullt njutbar läsning i bokform, precis som till exempel Lorcas pjäser.
Även scenanvisningarna är medvetet litterära och ibland mer suggestiva än funktionella: ”Stelnade floder, fåglar som fryser ihjäl i flykten och faller ner från himlen. Smuts, sjukdomar, hunger, blod, våld, omänniskor, kyla.”
Stridsbergs dramatik förenar det storslagna med det sjaskiga, det politiska med det existentiella, det aktuella med det tidlösa.
Det är litteratur som både imponerar och berör.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus