Den tveksamma aktivisten
Dagens Nyheters Malin Ullgren gästrecenserar Johannes Anyurus bloggbok från Ship to Gaza som vi publicerade i delar.
Bildmaterial
En civilisation utan båtar
Johannes Anyuru
Glänta produktion
boken. Kanske är det en naturlig del av konflikten.
Kanske är det bara en ängslighet, som borde tillåtas vara ovidkommande.
Men när jag läser Johannes Anyurus poetiska loggbok från i somras, då han väntade i Aten på att åka med Ship to Gaza, viker jag hundöron på alla sidor som säger något inkännande om den israeliska staten och som beskriver en israelisk bekant på ett positivt vis.
En civilisation utan båtar är inte en berättelse som söker konflikt, men som identifierar en orättvisa som skär i Anyuru och i världen – den att Gazas invånare frånkänns ett liv, såsom liv annars definieras i västvärlden: att inte vara instängd och ofri på obestämd tid.
Kanske viker jag dessa hundöron för att stå redo med ett försvar för Anyurus bok: se här, inget att oroa sig över! Han vill inget illa!
Men denna oro finns också inskriven i boken.
Från början är poeten Johannes Anyuru rädd när han har fått frågan om att delta i Ship to Gaza.
Rädd för att behöva lämna sin döende far i Göteborg, rädd för de israeliska soldaternas våld, rädd för vad folk ska tycka.
En del av sin oro söker han i bristen på självklar svenskhet – ser han tillräckligt svensk ut för att skyddas av sitt pass om något händer?
Dessa passager om den enkla, praktiska rädslan säger en del om aktivismens villkor.
Det är ingen trosviss politisk äventyrare som reser med lätt bagage till en tung plats, utan en människa som med tvekan låter sig ingå i ett, på vissa sätt, komplicerat sammanhang, därför att han kommer fram till att det trots allt är viktigt: ”Men jag visste också att en annan sanning är att israelerna bara haft oturen att grunda sin nation nu, i modern tid, och därmed bli den sista plats i världen där det våld som varje land har fötts ur ännu är synligt.”
Först hakar jag upp mig på dessa försiktigheter i de politiska kommentarerna, hur sanna de än är, därför att jag inte vill att en berättelse om världens svek mot Gaza ska smekas in. Som om man måste be om ursäkt för att man är ett vittne i samtiden.
Men efterhand sker ett slags avväpning av mig som läsare: ”En civilisation utan båtar” blir en undersökning av vad det är att just vara ett vittne i samtiden, och en skildring av en dödlig människa som tillsammans med andra dödliga människor prövar att gå en viss väg för en möjlig rättvisa.
Det som nu är en bok var först en blogg under resans gång.
Om världspolitiken velat annorlunda, hade troligen ”En civilisation utan båtar” haft en annan komposition, där dagarna ombord varit den längre berättelsen. Nu vet vi att väntan i Aten är allt som blir, eftersom grekiska myndigheter förbjöd utresa.
Textstyckena fogas efter varandra i en delvis rapporterande följd. Mejl fogas in, och det tillfälliga i situationen återskapas i textens form.
I just det tillståndet, i anspänningen och ansatsen, uppstår Anyurus tillfälliga värld.
Den är tillfällig, som i stoppet i Aten, full av den sortens trams, innerlighet och leda som är så typiska för resan.
Men i sina beskrivningar av trycket på Syntagmatorget fångar han också en början på något större; människors protester mot den förlorade tryggheten, och deras protester mot att politiker och ordningsmakt knappt vill ge dem rätten att protestera.
När Anyuru sveper med blicken och fastnar på olika uttryck för vanmakt och uppror, smittas jag av oron i beskrivningarna.
Det har skakat till, återigen, och motståndet mot aktivisterna skrämmer. Motståndet mot demonstranterna i Grekland, liksom motståndet mot deltagarna i Ship to Gaza.
Det är detta med hur samtidens vittnen trycks tillbaka, förses med terroriststämplar och förhindras att just aktivera sig.
Jag tycker mycket om ”En civilisation utan båtar”.
Kanske är det faktiskt ursprunget i en blogg som ger den en del särskilda kvalitéer; att den är skriven med en så öppen blick, och så till synes ogarderad.
Mötet mellan en tveksam aktivist och en skrämmande värld ter sig så ärligt och tycks komma så nära kärnan i det mänskliga ansvaret.
Det kan gälla en sjuk pappa, eller Gazas befolkning.
Kanske att man måste vissa saker, trots allt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus